Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bye bye Gävle

/
  • Underbarnets  avskedsintervju. Robin Ticciati var Sveriges yngsta chefdirigent när han                              kom till Gävlesymfonikerna för snart fyra år sedan. Nu skils de åt. ”Sånt är livet. Vi har haft våra år tillsammans, orkestern och jag”, säger han.

Annons

Orkestern, säger dirigenten Robin Ticciati, är som ens familj.

I tre år – fyra om man räknar året innan han blev konstnärlig ledare – har Gävle Symfoniorkester och han stått varandra nära. De har inte träffats så ofta, man kan nästan tala om ett särbo-förhållande, men när de mötts har umgänget varit desto mer intensivt.

De har haft minst åtta passionerade veckor om året tillsammans.

Och nu är det slut. Robin Ticciati drar vidare. Orkestern förlorar en familjemedlem och ledare, publiken mister en älskad scenpersonlighet och musikant, och Gävle tappar ännu en av de där konstnärerna som låter tala om sig utanför kommungränsen.

Själv ser Robin Ticciati rätt nyktert på själva skilsmässan.

– Sånt är livet. Vi har haft våra år tillsammans, orkestern och jag. Jag hoppas och tror att vi har lärt av varandra, i varje fall har jag lärt mig mycket. Nu är det dags att gå vidare.

Men när han börjar tänka på musikerna blir han vemodig, talar först länge om den vänliga orkestern och om konserthuset, den fantastiska byggnaden. Han tycks även bli varm om hjärtat när han tänker på hotellet där han bott under Gävleperioderna och blivit så väl omhändertagen (”wonderful staff!”).

Hotell? Det låter ensamt, säger jag och han svarar snabbt att dirigent är ett ensamt arbete.

Men någon sorts hemkänsla har han absolut haft i Gävle de här åren. Han börjar plötsligt prata om restaurangerna i stan, han har haft några favoriter.

– Och kaffet som man får i Skottes kafé (han menar Spegeln, min anmärkning) – det är världens godaste, absolut!

När han kom från London till Gävle för snart fyra år sedan blev han med sina 22 år Sveriges yngsta chefdirigent och konstnärliga ledare. Han blev rätt omskriven för det.

Han har hunnit bli 26 och är minst lika lovande nu som då. Han har numera (kanske förr också, fast jag inte känt till det) en agentur som sköter hans karriärplanering och ser till att inte vem som helst ställer frågor hur som helst. Jag fick vänta länge på att få träffa honom och det trots att konserthusets chef la ett gott ord för mig.

Det luktade diva om den här proceduren. Men Robin Ticciati är divans absoluta motsats. Han är vänlig och ödmjuk, utstrålar värme, blir lätt entusiastisk och flödar över av glädje över musiken. Han talar ivrigt om musik som han älskar, musik som han bekantat sig med under Gävleåren, musik som han vill förmedla till långt fler än de människor som han hittills stött på.

Jag träffar honom precis efter en repetition. Han är urlakad, anar jag, och kastar sig med en suck av välbehag i den vita soffan i konserthusets dirigentrum. Där brer han ut sin gängliga lekamen men samlar ihop sig så snart vi börjar prata om hans jobb. Då blir han ivrig och börjar gestikulera nästan som när han står med dirigentpinnen vid pulten på konserthusets scen.

Musiken är hans hela liv. Han arbetar med musik. Han lyssnar på musik också när han går till eller från jobbet. Han har alltid klassisk musik i sin ipod. Visst händer det att han lyssnar på annat – till exempel när någon i hans familj försöker intressera honom för något populärkulturellt – men inget får hans hjärta att vibrera så som den klassiska musiken gör.

– Musiken helar mig, säger han allvarligt. Den bär mig.

Han hittar nya kärlekar i musiken varje dag. Under Gävleåren har han blivit närmare bekant med den tjeckiske tonsättaren Antonin Dvoráks musik liksom med ungraren György Ligeti (han fick Polarpriset för några år sedan). Han har också gjort sin första Haydn med orkestern.

Visst hade han hört den här musiken tidigare. Men att arbeta med den är något annat, då kommer man in i dess själva nervsystem. Det var nog det här suget efter nervsystemet som lockade den tonårige Robin Ticciati att överge pianot till förmån för dirigerandet. Han söker kärnan i musiken och han vill verkligen förmedla den till en publik.

– Jag är glad över den publik som vi haft i Gävle konserthus, den har varit underbar, säger han. Men jag är ledsen att jag inte lyckades nå ännu fler.

Gävle borde ha underlag för en större publik än den som nu kommer till konserterna, funderar han. Hur når man ut till människor, hur vinner man dem för musikens kraft?

– Jag vet inte vad jag gjorde för fel.

Desto lyckligare har de blivit som verkligen gått på konserterna. Robin Ticciati skulle kunna vältra sig i alla lovord som tidningarna öst över honom. Det gör han inte:

– Jag bryr mig inte om recensioner. Jag kan ju inte läsa svenska och det är så krångligt att be folk översätta recensionerna.

Men han blir glad att höra att hans brinnande kärlek till musiken går fram till publiken. Det tyder på att han lyckats i sitt arbete, konstaterar han.

Under Gävleåren har han lärt sig mycket om disciplin i arbetet. Och om hur man omvandlar en livlig diskussion i arbetskollektivet till ett beslut som alla ska följa.

Sådana kunskaper har han glädje av när han nu fortsätter till Scottish Chamber Orchestra som ska bli hans nya musikaliska familj. Han har träffat dem, gillar dem och ser fram mot samarbetet.

I en kammarorkester kan man inte jobba med de stora symfonierna och inte med romantikerna, det vet han förstås. I gengäld får han möjlighet att fördjupa sig i musik av sådana husgudar som Haydn, Mozart och Beethoven.

Vid sidan av kammarorkestern kommer han att arbeta med opera. Minst en uppsättning per år ska det bli och han är redan kontrakterad både för London-operan och för en uppsättning på legendariska La Scala i Milano.

Hans musiksmak är visserligen bred inom det klassiska fältet, han hittar nya kärlekar varje dag påstår han. Men pressad att nämna någon favorit stannar han vid Mozarts båda operor ”Don Juan” och ”Figaros bröllop”.

– De berättar båda i musiken något om vilka vi är egentligen, vi människor. n

I fredags genomförde Robin Ticciati sin näst sista konsert som chefdirigent och konstnärlig ledare för Gävle Symfoniorkester (se recension här intill).

Han avslutar sin tid i Gävle med en konsert lördag 16 maj. Musiken som framförs där är av Schreker, Mozart, Schönberg och Richard Strauss. Solist är pianisten Lars Vogt.

Mer läsning

Annons