Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blir inte bättre än så här!

Annons

Det är egentligen ganska otroligt att det går att sjunga nyanserat och vackert på tyska. Detta språk som låter så hårt när det talas. Men det skulle inte fungera att sjunga lieder på något annat språk, så är det bara. Och en som verkligen kan sjunga lieder är Olle Persson.

År 1840 fick Robert Schumann äntligen gifta sig med sin älskade Clara, och det fick sångarhjärtat i honom att svämma över. Det året skrev han över hundra sånger, bland annat denna ”Liederkreis”. Det är varma och uttrycksfulla melodislingor som speglar stämningen i texten, som är sorglig men inte uppgiven. Perssons röst rymde mycket hjärta och smärta, vilket också förstärktes av Mats Widlunds tolkning av pianostämman.

Var det någon mer än jag som blev paff när spanska Quirogas ene violinist ställde sig vid mikrofonen och började prata – svenska?! Ja, kanske inte ni som sett dem under föregående kvällar, då. Vi fick en fascinerande förklaring av skillnaden mellan kvällens tre kompositörers stilar, innan de fyra brast ut i Alban Bergs Stråkkvartett.

Av Aitor Hevias beskrivning var Berg något slags ”surrealist-romantiker”, och han präglas av sin läromästare Schönberg – även om hans musik innehåller en del tonalitet. Quiroga utstrålade idel samarbete, samklang och samstämmighet. Det blir inte bättre än så här! De grävde sig ner och hittade verkets kärna, dess mening och dess själ. Och det syntes verkligen i deras spel.

Strauss kammarmusik är av mindre intresse, står det i min musikhistoriska bok. Cecilia Zilliacus framförande av hans Violinsonat borde få författaren att tänka om. Ett riktigt känslosamt stycke, där violinen riktigt sjöng och pianot var som ett eko ibland, som ett stöd och diskussionspartner ibland. Zilliacus tog sin violin till högre höjder och Georg Öquist följde med på pianot. Ett perfekt lagarbete.

Behöver jag säga att publiken var i extas efteråt?

Bodil Proos

Mer läsning

Annons