Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elgars två ansikten

/
  • Den känsliga konstnären. Staty i Great Malvern där Elgar bodde under några av sina lyckligaste och mest produktiva år runt förra sekelskiftet. I Little Malvern några kilometer söderut vilar hans stoft sedan dödsåret, 1934.

I morgon kväll ska Gävlesymfonikerna spela Elgars Cellokonsert. Inför framförandet på Gävle Konserthus har Gävlebon Nils Persson (pensionerad lärare, fotograf, musiker, världsresenär, föreläsare med mera!) skrivit en personlig betraktelse över en tonsättare som omges av mystik. Elgars Cellokonsert kan också höras i dag, torsdag morgon klockan 9.40 när symfoniorkestern inbjuder allmänheten till öppen repetition i Gevaliasalen. Cellosolist är världsstjärnan Tatjana Vassiljeva.

Annons

Efter nästan 50 års musiklyssnande och eget musicerande kom jag till slut, under en kammarmusikkurs, i kontakt med Elgars cellokonsert – ett mästerverk som alltsedan dess blivit en av mina absoluta favoriter, inte bara bland cellokonserter. Dessförinnan hade Elgar för mig enbart stått för engelsk imperialism när den varit som mest pompös. Hur kunde mannen bakom dessa Pomp and Circumstances – den första och mest populära Land of Hope and Glory – ha komponerat något av det mest elegiska och introverta i den västerländska musikhistorien?

Många är exemplen på hur stora konstnärer gör sig fria från vardagens misär och skapar mästerverk i en helt annan anda, Mozarts Jupitersymfoni är ett av de klassiska exemplen.

Med Elgar förhåller det sig annorlunda: liv och verk går hand i hand.

Cellokonserten skrevs 1918 när Elgar fått otaliga bevis på uppskattning. Men mannen av folket, köpmannasonen, kände sig aldrig bekväm i den överklass han gift in sig i, och världskrig och åldrande förstärkte hans bipolära läggning. När så hans älskade maka Alice, dotter till en generalmajor, dog ett par år senare, hjälpte varken adelskap eller andra utmärkelser. Skaparkraften hade sinat.

Dubbelheten i Elgars verk låter sig alltså förklaras i psykologiska termer. Mer påtagligt – enligt Sohlmans musiklexikon nära nog ett mysterium – är att han utan egentlig musikalisk skolning lyckats bli den engelske tonsättare som nått internationell ryktbarhet och därigenom fyllt det generande tomrummet mellan Henry Purcell och Benjamin Britten.

Nils Persson

Mer läsning

Annons