Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En festival som alltid fascinerar

/

Det är tionde året som jag bevakar Kammarmusikfestivalen i Sandviken.

Annons

De senaste åren har man varje gång varit orolig för att detta kanske är den sista, hotet om indragna medel och minskade resurser har legat tungt över festivalen. Och nu är det definitivt finito enligt programmet, åtminstone i den form den har funnits sedan 27 år tillbaka. Jag är dock glad att jag får fira mitt 10-årsjubileum med Sandvikens kammarmusikfestival, ett jubileum som inleddes ionsdags med invigningskonserten.

Jag vet inte om det var medvetet, men traditionen bröts på flera plan denna invigningskväll. Inget invigningstal inledde kvällen, inte ens den praktiska information som vanligtvis brukar förekomma, och de två konstnärliga ledarna Carron och Widlund inledde inte det musikaliska som brukligt. I stället blev det invigningsmusik på den vackra Hedlundorgeln. Axel Rystedt spelade Muffats barockmusik på ett briljant och mustigt sätt. Orgeln är inte stor men ger ifrån sig ett stort och imponerande ljud. Vad händer med den framöver? Jag hoppas den hamnar hos någon/några som förstår att uppskatta dess värde och att den används i större sällskap.

Carron/Carron/Widlund/Uusijärvi bjöd därefter på en typiskt sprudlande Mozart i dennes flöjtkvartett i C-dur. Harmoniken är så vacker, där varje stämma är så väl anpassad till de andra. Tora Carron på violin och Anna Widlund på viola visade att nästa generation är redo att ta för sig med besked.

När jag satt och funderade på var Bengt Göransson (före detta kulturminister) tagit vägen, klev han upp på scenen och levererade sitt invigningstal. Många kloka ord sades, bland annat att det ofta är så att ett verks popularitet bedöms utifrån hur stor publik som inte tar del av det, när dess kvalitet borde bedömas utifrån engagemanget hos utförare, arrangörer och publik (den som verkligen är där) gemensamt. Den kunniga publiken har dessutom ett ansvar att föra in ”nybörjarna” i gemenskapen, då skapas ett kulturliv. Dessutom är publiken ingen målgrupp – en term som är så populär nuförtiden – vi är delar av festivalen.

Tillbaka till musiken, Konstantin Bogino och Arvid Engegård hade ett strålande samspel i Debussys Violinsonat. Det var så mycket stämningar och känslor i kommunikationen mellan piano och violin. Inlevelser, intensivt – makalöst!

Juliet Joplings violaversion av Bachs Chaconne i d-moll var stort och mäktig. Det härliga ljudet i hennes instrument svävade runt i Drottningens goda akustik.

Min favorit för kvällen blev den italienska pianisten Gloria Campaner, som spelade Rachmaninovs Moment Musicaux. Det är sällan jag hör Rachmaninov spelas med sådan kärlek. Denna starka, emellanåt nästan brutala, musik fick en fantastisk behandling – jag blev fullkomligt hypnotiserad. Jag tror Rachmaninov log förnöjt i sin himmel.

Larsson/Engegård/Widlund avslutade så kvällen med Brahms Horntrio. Jag har alltid tyckt om klangen från valthorn, både i en orkester och som soloinstrument. Det är inte ofta jag fått höra hornet i mindre sammanhang, men just på kammarmusikfestivalen har det hänt vid flera tillfällen. Här i Brahms verk fick hornet blomma ut i ett vackert samarbete med violin och piano. En komposition som avslutade Brahms andra kompositionsperiod. Det skulle dröja åtta år tills han skrev något nytt.

Sandvikens kammarmusikfestival år 2012 håller samma höga klass som vanligt!

Mer läsning

Annons