Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En försummad 200-åring värd att firas

/
  • år är det 200 år sedan den produktiva österrikiska kompositören Joseph Haydn gick ur tiden.

I år celebrerar vi som bekant 200-årsminnet av Joseph Haydns död, och det är en tonsättare som det finns goda anledningar att fira.

Annons

För konsertarrangörer och skivproducenter är han på sätt och vis lättare att fira än Mozart, som var aktuell 2006, det finns ju så mycket mer försummad Haydn-musik att plocka fram. Försummad dels av oförstånd dels på grund av den överväldigande mängd musik Haydn lämnade efter sig – han hade ju hela 42 år mer än Mozart på sig att komponera, och han var synnerligen flitig hela livet.

Jag har den senaste tiden lyssnat på tjugo nya Haydn-skivor, fördelade på sju utgåvor, blandat känt och okänt, och en angenämare syssla får man leta efter. Är man främst ute efter garanterat okänd musik bör man vända sig till en Bis-box med sex cd till priset av tre, som innehåller blandad beställningsmusik med titlar som barytonoktetter, scherzandi och lirakonserter. Det här är specialdesignad bruksmusik för furstliga beställare (furst Esterhazy spelade till exempel själv baryton, ett snabbt utdött stråkinstrument med nasal klang, som Haydn skrev en kolossal massa musik för), och det handlar mest om lättvikts-Haydn, som man gott kan lyssna på, medan man småpratar eller läser tidningen, men samtidigt ljus, positiv musik med gott om de vackraste vändningar.

Haydn och Mozart var mer olika som tonsättare än många föreställer sig. Mozart var den utpräglade musikdramatikern, vars genialitet främst manifesterades i hans operor, resten var ”spillprodukter”. Det blev ändå fantastiskt bra, eftersom Mozart var Mozart, men som instrumentaltonsättare var han ingen nyskapare. Det var däremot Haydn. Det var egentligen han ensam som både skapade och fulländade den form för symfonin, som alla tonsättare från Beethoven och framåt försökt utveckla utan att förstöra. Endast Haydn har kunnat använda den optimalt, det vill säga gjuta en perfekt och för lyssnaren omedelbart uppfattbar form, som han sedan pepprar med raffinerade överraskningseffekter. Samma sak åstadkom han med stråkkvartetten. I Haydns symfonier och stråkkvartetter uppnår den klassiska västerländska musiken ett slags fulländad balans, och hos Haydn existerar ingen skillnad mellan underhållningsmusik och seriös musik.

Av Haydns alla 104 symfonier utgör de tolv sista symfonierna en kulmen. De skrevs för London av en åldrande men mycket hyllad och älskad mästare. Det är ett ymnighetshorn utan like, och man kan aldrig upphöra att häpna över raffinemanget, den melodiska uppfinningsrikedomen och inte minst den fantastiska livsglädjen. Den italiensk-schweiziska orkesterns inspelningar, ledda av den engelske pianisten Howard Shelley, kan oreserverat rekommenderas, men jag måste samtidigt tipsa om den allra bästa inspelning av Haydn-symfonier jag någonsin hört, och som kom härom året: nr 91 och 92 (”Oxford”) med Freiburger Barockorkester under René Jacobs (Harmonia mundi), en skiva som måste göra varje lyssnare lycklig.

Musikdramatik var däremot inte Haydns starka sida, och de försök, som på senare år gjorts för att rehabilitera Haydn som operatonsättare har inte varit så framgångsrika. Hans allra första opera, eller ”festa teatrale” för furst Esterhazys hov, Acide, en drygt timslång historia, finns nu på skiva, och den har man störst glädje av att lyssna till som ren konsertmusik.

Bäst lyckades Haydn som musikdramatiker i oratoriet Skapelsen, som ju också hör till hans mest spelade verk. Den illustrativa skildringen av den bibliska skapelseberättelsen är lika magnifik som hjärtevärmande. Teologernas argument för kreationismen är ju usla, Haydn visste mycket bättre hur man skulle övertyga. För bara något år sedan skrev jag om två lysande nya inspelningar av Skapelsen signerade Paul McCreesh respektive William Christie. Nu ges också Antal Doratis sjuttiotalsinspelning ut på nytt i billighetsserien ”Decca originals”. Den är annorlunda, litet gammaldags i dessa tidstrogna dagar, men Dorati, som var den förste att dirigera Haydns samtliga 104 symfonier, kunde verkligen ge glans åt musiken, och solisterna, framför allt basen Kurt Moll, är fenomenalt bra.

Det andra stora oratoriet, Årstiderna, är ett litet beskedligare men också mycket älskansvärt verk. I sin nya inspelning satsar Nicolaus Harnoncourt framför allt på att lyfta fram det naturmålande i musiken.

Det har gjorts fina inspelningar av Haydns många pianosonater de senaste åren, främst av Leif-Ove Andsnes och Marc-André Hamelin, och återutgivningen, också på ”Decca originals” av Alfred Brendels Haydn-satsning från början av åttiotalet är också synnerligen hörvärd. Mer än någon annan pianist lyfter han fram det nära sambandet mellan Haydns och Beethovens klavermusik. Inte ”tidstroget” men suveränt spelat.

Den verkliga pärlan bland de tjugo Haydn-skivor jag lyssnat på kommer från Florestan-trion, som väl får anses vara världens bästa pianotrio, sedan Beaux Arts-trion upphört. Florestan-trion presenterar på en cd med den lovande titeln ”volym ett” fyra av Haydns över fyrtio pianotrios, och det är bara att kapitulera inför detta under av charm och elegans från både tonsättares och interpreters sida.

Mer läsning

Annons