Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ett enda stort wow"

/

Fredagens konsert med Symfoniorkestern var ett enda stort "wow" hos undertecknad. Sällan har man väl gått därifrån och känt att livet kan inte bli bättre än så här. Tre så totalt olika verk, en makalös solist, en orkester på fantastiskt humör och en dirigent som strålade som en sol på pulten. Precis vad som behövdes i kylan.

Annons

För att börja från början. Jag har aldrig varit någon större beundrare av Stockhausen och hans samtida kompositionskollegor, men av någon anledning fann jag ändå Ligeti intressant när nutida musik stod på schemat i musikvetenskapen. Även om han var väldigt modern i sitt tonspråk var han ändå inte lika svårtillgänglig som de andra. Kvällens "Ramifications" var ytterligare ett bevis på det. Hans kluster var inte lika kompakta som t ex Pendereckis, utan förändrades nästan omedvetet under tiden. Med två stråksektioner, den ena stämd i 440 Hz, den andra i 450 Hz, förväntade man sig nästan att de skulle försöka jämka ihop sig (en ganska naturlig inställning hos musiker), men de lyckades hålla 13 Hz emellan sig hela vägen. Fantastiskt!

Haydn cellokonsert nr 2 i D-dur är kanske den mest spelade cellokonserten i världen, åtminstone den vackraste (i mitt tycke i alla fall). Efter att ha fått några fler symfonier innanför västen sedan den förra cellokonserten visade Haydn här på ett bättre utnyttjande av orkesterns alla sektioner. Framförallt blåsarna som fick mer ansvar än som var vanligt.

Daniel Blendulf fascinerade mig med sin mjuka stråkföring. Det var inga häftiga tag ens i de mer intensiva partierna. Hans 1800-talscello gav ifrån sig en härligt, fyllig, rundad ton (låter som ett vin men det lät verkligen så!), den riktigt sjöng ut sin musikaliska glädje. Speciellt i det långa och briljanta solopartiet i slutet av första satsen, där Blendulf fick glänsa ensam. Ett extranummer tillsammans med orkesterns David Peterson blev ett perfekt avslut.

Dvoráks åttonde symfoni blev pricken över i denna kväll. Snacka om att kompositörens skogspromenader gjort avtryck i musiken. Det kvittrade i flöjterna, och man riktigt såg landskapet torna upp sig när orkestern tog i för fullt. Lite "Sound of Music"-feeling, om man så vill. Ingen tvekan om att musikerna var på ett makalöst spelhumör.

Robin Ticciati var i sitt esse denna kväll, han hade hur kul som helst där på podiet. Bara så du vet, Robin, vi släpper dig inte lättvindigt!

Mer läsning

Annons