Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förlösande aggressivitet

/

Annons

Londonbaserade duon Jin&Daun (Jin Botani och Rickard Daun) inleder med drömsk, kurdisk elektronika. Det är vackert, skört och atmosfäriskt redan från början när de distade syntharna möter det kontemplerande vågbruset.

De kurdiska inslagen gifter sig fint med den övriga ljudbildens tätnande mystik.

Mot slutet av sin akt låter de projicera smått psykedeliska bilder av delfiner och fiskar i havet som möter Rickard Dauns melankoliska munspelssång. Det blir till rent balsam för öronen.

Före detta Gävlebon Ulf Ivarsson, även känd som Thåströms ständiga vapendragare, tar sedan vid med sin soloakt på bas.

Kontrasten mot Jin&Dauns harmoni kan knappast bli större. Ett industriellt allvar breder ut sig över publiken och tvingar till sig fullständig uppmärksamhet.

Den hårda disharmonin hamras fram ur en obändig maskulin aggressivitet. Basen är bara ett redskap för den musikaliska ilskan och Ulf Ivarsson misshandlar metodiskt alla sina redskap för att nå dit han vill. Det är precis som en kamp på liv och död mellan människa och instrument, snarare än en symbios mellan artist och ljud.

Det är rått och fascinerande och referenserna till Thåström är många. Ibland ser det ut som att Ivarsson tänker smälla basen i bitar mot teatergolvet. Vid ett annat tillfälle tappar han balansen, men lyckas hålla sig stående. Ett stativ och en ölburk faller till scengolvet.

Är det improvisationer eller bara en del av dystopin? Det vet nog bara Ulf Ivarsson själv.

Klart är i alla fall att hans mörker dröjer kvar länge och är svårt att skaka av sig.

Vissa av ackorden är så ödesmättade att man nästan tror att djävulen själv håller i strängarna.

Mer läsning

Annons