Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Formidabelt för fåtal

/
  • Tonsättaren för dagen. Wilhelm Stenhammar hyllades av Gävle Symfoniorkester. Foto: Andreas Nilsson

Att konkurrera med en vacker höstdag är inte det lättaste för en eftermiddagskonsert. Därför var också publiktillströmningen skral till lördagens tillställning, vilket var synd eftersom vi bjöds på formidabel underhållning.

Annons

Wilhelm Stenhammar tillhörde, tillsammans med Wilhelm Peterson-Berger och Hugo Alfvén, de tre mest betydande svenska tonsättarna i sekelskiftesgenerationen (förra sekelskiftet alltså). Men musikaliskt gick de skilda vägar, även om alla värnade om det nordiska i grunden. Stenhammar intresserade sig för den klassicistiska formen och hade bland annat Brahms som en förebild i sitt skapande.

Reverenza som inledde programmet skrevs till orkesterverket Serenad i F-dur, men lyftes bort eftersom verket blev alldeles för långt. Med sprittande blås och melankoliska stråkar klarar det sig utmärkt på egna ben. Ett stycke som var dansant men ändå inte, om ni förstår vad jag menar.

Karl- Magnus Fredriksson sjöng som bara den i två tonsatta dikter av Oscar Levertin, men trots detta blev han överröstad vid flera tillfällen. Det hjälpte inte hur tydligt han än textade, hela handlingen tappades bort så jag fick rikta in mig på att njuta av den vackra mörka rösten som var djup och varm.

Mellanspelet ur kantaten Sången har faktiskt använts som filmmusik. I Colin Nutleys film ”Nionde kompaniet” kan man höra det som bakgrundsmusik vid några landskapsbilder – vilket det är som klippt och skuret för.

I Serenad var det så smäktande och välljudande att det nästan gjorde ont i hjärtat. Dessutom fick vi höra några strålande solistinslag av bröderna Olofsson (violin och cello). Det här lovar gott inför kommande cd-inspelning.

Det första jag kunde konstatera efter denna konsert var att Stenhammar passar symfoniorkestern exceptionellt bra. Allting lät så vackert att jag satt och funderade om orkestern någonsin låtit så strålande. Jag tror nästan inte det. Dirigenten Koivula riktigt grävde och grävde på podiet och fram strömmade de ljuvligaste harmonier. Ett lite smålöjligt leende spred sig över mina läppar, jag njöt så innerligt av detta härliga framförande. Fenomenalt bra, orkestern!

Mer läsning

Annons