Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyrverkeri på tangenterna

/
  • Pianisten Andrei Gavrilov gillar Gävle och uppträdde i Konserthuset för andra gången på kort tid.

För ganska precis ett år sedan satt jag här och var lyrisk över Andrei Gavrilovs framträdande med symfoniorkestern, då med Rachmaninovs andra pianokonsert.

Annons

Efter den konserten uttryckte Gavrilov en önskan om att få komma tillbaka och jobba med orkestern. När en världspianist, som samarbetat med så många orkestrar över hela världen, säger så kan det väl inte betyda annat än att det är världsklass på den vi har här i lilla Gävle.

Och nog gnistrade det om samarbetet på fredagskvällen, i Tjajkovskijs första pianokonsert i b-moll. Redan när valthornen inledde med den karaktäristiska fyrtonsnedgången fick jag gåshud. Och den tilltog så fort Gavrilov slog an tangenterna för första gången. Frågan är om det går att spela snabbare på en flygel, alla förslag slogs an i allra sista millisekund innan huvudtonen skulle in. Det var rena fyrverkeriet på tangenterna. De dynamiska växlingarna var magnifika och bidrog till en storartad klangbild. Gavrilovs teknik var luftig och lätt, och avspeglades i hela hans kropp.

För övrigt bestod programmet av Mozarts symfoni nr 38, den så kallade Pragsymfonin, och Stravinskijs ”Symfoni i tre satser”. Mozarts verk skrevs mellan operorna ”Figaros bröllop” och ”Don Giovanni”, och nog fanns det operaliknande inslag i den. Framför allt i den tredje satsen, där det bjöds på ömsom dramatik, ömsom sprudlande infall.

Stravinskijs musik var mycket filmisk, med riktigt maffigt blås i både höga och låga register. Speciellt första satsen var rytmisk, riktigt taktfast, i alla stämmor, och genomgående hördes kompakta harmonier. Dialogen mellan flygeln och harpan som dök upp mot slutet var uppfriskande.

Den unge ryske dirigenten Mikhail Agrest var en ny härlig bekantskap, och precis som sina unga föregångare lyckades han få orkestern att plocka fram det där allra bästa, som gör att den lyfter till en högre nivå. Det som gör att min mamma tar fel på den och London Symphony Orchestra...

Och naturligtvis tar man sig extra i kragen när man får arbeta med en sån som Andrei Gavrilov – det var ju trots allt hans kväll. Han hann knappt avsluta konserten förrän publiken flög upp ur bänkarna för en stående ovation, och som tack bjöds vi på en av Chopins många Nocturner.

Jag kan inte vara mer än nöjd, en pianist av världsklass har inom loppet av lite drygt ett år varit här i Gävle och spelat två av mina favoritverk – på allra bästa sätt. Och jag hoppas innerligt att han vill komma tillbaka igen och arbeta med vår orkester. För jag har fått en ny idol!

Bodil Proos

Mer läsning

Annons