Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fysisk musik i symbios med idrott

/
  • DÅNAR. Slagverkarna i Yamato lät inte högst – det gjorde publiken i den fullsatta teatern med sina vilda applåder.

Att samla tankarna och skriva med Yamatos dån i huvudet är inte lätt. Jag är nog inte ensam om att lämna Gävle teater i kväll – fullsatt! – med känslan av att en buffelhjord steppat på trumhinnorna. I bästa tänkbara bemärkelse, givetvis.

Annons

Masa Ogawa och hans japanska slagverkare bjuder på en hybrid mellan musikalisk afton, scenskådespel och dans, för trummornas dunkande är bara själva ljudupplevelsen, medan scenografin skapar ett dramatiskt skådespel och de koreograferade rörelserna närmar sig nästan modern dans stundtals.

Yamatos frustande, forsande och frenetiska föreställning är mest av allt fysisk, musik i symbios med idrott, där musklerna skulpteras fram av det vackra scenljuset när de oförtröttligt dunkar på. Trummande borde, att döma av Yamatos framträdande, vara en OS-gren. Deras energi får Duracellkaninen att framstå som en latmask på långvården.

Men självklart finns det också en stor musikalitet hos de tio slagverkarna. På sina totalt 26 trummor som de medför på turnén, lockar de fram en hel orkesters variation i sina slag, och även om vissa inslag blir väl utdragna så lyckas gruppen bygga en omväxlande föreställning, trots att de bara under två timmar slår saker mot varandra hårt. Coolast är den största av Wadaiko-trummorna, som väger 450 kilo och ser ut att vara tillverkad av det där enorma trädet i ”Avatar”.

Trummandet har en hypnotisk effekt, och snart svävar tankarna bort, mot det mänskliga arvet som väcks i oss när vi hör detta ljud, som finns i oss själva varje sekund, i hjärtslagen, om vi lyssnar. Tankarna går också till de blodiga slag och avrättningar som har ackompanjerats av trummors tordön. I föreställning finns en stor dos humor, men också den nödvändiga aggressiviteten – jag skulle inte vilja möta Yamato i en mörk gränd.

Kvällens högsta dån var nog ändå den avslutande stående ovationen.

Mer läsning

Annons