Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guldtuppen överglänste stereotypen Strauss

Annons

En tupp hämnas sin herres död. Det är tsaren som vägrat astrologen drottningen av Sjemaka som belöning och istället dödar honom. Då sätter tuppen igång och hackar på tsarens huvud tills denne dör.

Sviten ur operan Gultuppen skrevs av Nikolai Rimskij-Korsakov 1907 och är hans sista opera. Det är även det sista som bjuds under fredagskvällens konsert i Konserhuset.

Rimskij-Korsakovs musik är underbar. Den är oförutsägbar och omväxlande. Ibland drömskt plinkande med harpa, klarinett och celesta i unisona staccatos. Ibland överdådig med cymbaler och bastrumma. Och ibland även fina inslag av rysk folkmusik.

Med Guldtuppen på schemat är det svårt att komma ihåg allt det andra men jag ska göra ett försök. Bland annat sjöng sopranen Emma Vetter Fem sånger av Richard Strauss. Vetter tog examen vid Operahögskolan i Stockholm för tre år sedan och har efter en rad stipendier och rolltolkningar visat att hon gott kan bli en av framtidens stora sopraner. Till exempel är hon den enda mottagaren av stipendiet till Birgit Nilssons minne.

Från början av sin sångkarriär sjöng hon alt och mezzo men har bytt och är nu alltså sopran. Det kan förklara det fina djup hon har i sitt låga registret, som annars gärna låter klämt hos höga operasopraner.

Dessvärre dränks hennes fem sånger av orkestern och då spelade de inte ens sitt allra starkaste forte. Något hon däremot tog igen efter pausen i Igor Stravinskys Faunen och herdinnan op 2.

Själv tycker jag att Strauss mest känns som en transportsträcka. Stråkar hit och stråkar dit. Stereotypen av hur en symfoniorkesterkonsert ska låta. Hellre hade jag hört mer av Stravinsky och Rimskij-Korsakov.

En av slagverkarna hade i alla fall mustasch.

Mer läsning

Annons