Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kompetent och präktigt

/
  • Var är gnistan? Lördagens konsert med Ale Möller band var mest fin och gemytlig. På bilden syns Maria Stellas.

Annons

”Kan vi fixa en blues med västafrikansk nomadfiol?”

– Visst kan vi det.

”En gigantisk slovakisk herdeflöjt ovanpå det?”

– Inga problem.

”Okej. Men en låt med hiphop-beats och fem mungigor i olika stämmor?”

– Kommer här!

”Hmmm. Men den här är svår: ett stycke i två satser för bara schampoo-flaskor och saker man kan hitta i minibaren på ett hotell?”

– Självklart, varför skulle vi inte fixa det? Bara konserthuspersonalen ställer tillbaka den där G-stämda fantaflaskan som de just städade bort så kör vi.

Ingen kan anklaga Ale Möller Band för att inte vara eklektiska. Eller uppfinningsrika. Gävle Konserthus officiella världsmusik- ensemble river av skördesånger från den afrikanska jordnötsåkern lika lätt som finska vemodiga valser på dragspel och xylofon. Det senare låter som någon dyster julkalender i Sveriges Television, där fejksnön singlar ner bland kulisserna.

Men mest rör de sig i ett musikaliskt spänningsfält mellan Grekland, Västafrika och Dalarna.

De har en förkärlek för långa, repetativa sjok av musik. Det är väl någon form av shamanism i det där antar jag. Och det mesta av melodierna byggs upp runt Magnus Stinnerboms fiol och Ale Möllers mandola.

Det är trevligt. Men det tänder inte riktigt till. Man har ju hört så mycket om denne fantastiske Ale Möller. Läst om det i tidningarna inte minst, hur magiskt det ska vara. Men hela första set och halva andra sitter jag och väntar på att det verkligen ska hända något. Spanar in bänkgrannarna för att se om deras mungipor någon gång ska tappa kontrollen och börja klappa i takt med rytmerna, något programmet faktiskt har lovat ska hända. Det hade ju också varit en väldigt intressant syn.

Men det där händer inte riktigt. Jag börjar undra vad som är fel. Det saknas kanske något? Något lite kärvt, något som ger motstånd, något som gör att bandet ställs inför en utmaning, något som gör att det blir lite farligt.

Just det händer visserligen aldrig, men det blir inte desto mind-re några åtminstone småmagiska ögonblick mot slutet av konserten. Först en otroligt vacker nykomponerad brudvals till violinisten Magnus Stinnerboms bröllop. Sedan en snabb låt med en text som är en uppmaning, något i stil med: ”Om du ska ut och spöa upp en mauretanier – se till att ta med dig vatten. Det kan bli varmt.” Den senegalesiska sångaren Mamadou Sene får ett eget dansnummer och blir så glad att han passar på att dansa stående på händer.

Så det tänder till lite grann i alla fall. Men överlag är Ale Möller band på konserthuset mest fint och gemytligt. Rasande kompetent förstås. Och lite präktigt. Ungefär vad man kan vänta sig, förmodar jag, av en offentligt understödd världsmusikensemble.n

Mer läsning

Annons