Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsertupplevelse med stuns!

/

Annons

För några år sedan gjorde Andreas Brantelid succé på Kammarmusikfestivalen i Sandviken. I fredags gjorde han succé på Gävle konserthus, tillsammans med symfoniorkestern.

I två verk, precis före och efter paus, briljerade han på sin vackra cello som gav ifrån sig en sådan vacker, rund och sjungande ton. Med sin mjuka teknik och lite drömmande uttryck behandlade han sitt instrument med sådan kärlek att det nästan var rörande.

I det första verket, Tjajkovskijs Variationer över ett rokokotema, fanns ett lätt och luftigt tema som lika gärna kunde ha komponerats av Mozart. Inte så konstigt med tanke på att Tjajkovskij beundrade Mozart mest av alla. Temat behandlades både mjukt och med attack, lugnt och intensivt – precis som det ska vara med variationer.

Den andra kompositionen, Korngolds cellokonsert inleddes med dramatik, för att så småningom bli lugnare och mer melodisk. Och så full attack igen. Slagverket spelade en stor roll och nog hade lite av ”Humlans flykt” letat sig in i solostämman. Härligt att Erich Korngold insåg storheten med verket och förlängde den från ursprungliga sex minuter (som den hade i filmen ”Deception”) till det dubbla. Därmed blev det ett lättillgängligt konsertstycke.

Brantelid bjöd dessutom på två extranummer, varav ett tillsammans med orkesterns pianist Bengt Forsberg. Korngolds Romance Impromptu användes aldrig i filmen (samma ”Deception”), men som Brantelid själv sa, det var inget fel på det stycket. Mycket lyriskt och harmoniskt om än kort.

Kvällen inleddes dock med Béla Bartóks Danssvit från 1923, där han gick tillbaka mot enklare motivkonstruktion, tydligare verksuppbyggnad och stark tonal orientering. Lite ungersk folklore dök upp, om än inte från verkliga källor, men det vore inte Bartók om inte någon liten antydan fanns med. Jag satt och funderade hur dansen skulle ha sett ut till denna musik och såg plötsligt Gene Kelly framför mig. Han skulle ha gjort detta verk verklig rättvisa.

Haydns symfoni nr 100 (Militärsymfonin) innehåller precis som de andra Londonsymfonierna lite musikaliska genidrag. Udda instrument och en plötslig trumpetfanfar. Vevlirorna som den andra satsen skrevs för ursprungligen anas också.

Michal Dworzynski hade en återhållsam dirigentstil, nästan minimalistisk emellanåt. Min upplevelse av denna konsert kan sammanfattas med ett enda ord: STUNS!

Bodil Pros

Mer läsning

Annons