Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Laddat med extra av allt

/
  • En sångens stjärna. Ida Falk Winland heter den unga sopranen som visade sig ha en fantastisk röst och en stor repertoar.
  • Prima primadonna. Kjerstin Dellert roade med anekdoter från ett långt liv i operakonstens tjänst.

Festligt, roligt och högst njutbart.
Det var en härlig galakonsert som Gävlesymfonikerna gav på trettondagsafton.

Annons

Extra allt: utomordentliga solister, både den underhållande Kjerstin Dellert och den skönsjungande Ida Falk Winland. En vitaliserande ung dirigent, Per-Otto Johansson, som fick orkestern att briljera.

Dessutom ett fräscht musikaliskt program. Det kretsade kring opera och scenmusik och höll sig en liten bit bortanför avdelningen kända pärlor och örongodis. Mycket bra.

Redan före konserten kunde man höra den briljante pianisten Bengt Forsberg spela i foajén.

En otacksam uppgift att tränga igenom sorlet, men han visade sig ha en allmusikeruppgift i konserten: han spelade cembalo, flygel – och släppte iväg korkarna i Lumbyes ”Champagnegalopp”.

Forsberg borde ha fått en blombukett han också.

I pausen hör jag folk undra om inte Kjerstin Dellert ändå ska sjunga. Men nej, det var inte hennes roll denna kväll.

Hon var konferencier och använde sina stunder både till att läsa fredsdikt (apropå Mellanöstern) och berätta minnen från ett långt (50 år!) och rikt operaliv.

Hon är sannerligen en prima primadonna.

Klädd i guld- och silverlamé, storvulen i gesterna men med en självironi som ger perspektiv på divarollen.

Hon lyfter fram små berättelse och anekdoter ur en mäktig bank av minnen och erfarenheter och hon ger gärna personliga kommentarer till musiken.

Som när orkestern spelar ett stycke ur Prokofievs balett ”Romeo och Julia”:

– Den berör mig särskilt, för jag är ju gift med Romeo. (Hennes man Nils-Åke Häggbom var på sin tid premiärdansare på Operan, detta sagt till dem som händelsevis inte vet).

Dellert kan också berätta vilka av ariorna som är särskilt svårsjungna (flera stycken). Känslan av svårighet får man inte alls när man lyssnar på Ida Falk Winland.

Hennes sopran är stor och böjlig, hon har därtill ett dramatiskt kroppspråk och en förmåga att ladda sångerna med känslouttryck.

Hon rör sig som det verkar obehindrat mellan Händels ornamentik, Massenets sensualism, Bellinis intrikata ariabygge, Puccinis melodik och Bernsteins avancerade mix av jazz och modern sångton.

Hon är helt enkelt fantastisk.

Det är tufft att sjunga opera, påpekar Dellert flera gånger. Operasångare är inget yrke, det är en lidelse, en livsstil.

Humorn tycks vara en bra stötta i slitet. Hon underhåller oss med flera anekdoter där Birgit Nilsson (en annan känd operahumorist) ingår. Som när Dellert gjorde den manliga parten och Nilsson den kvinnliga i Straus ”Rosenkavaljeren” och Nilsson väser till Dellert: Jag vill inte bli med barn...

Sådant roar också en publik som här kastas in i den stora känslornas värld.

Fast inte bara. Orkestern bjöd minsann även på danskt gemyt à la Lumbye och Händels kraftfulla fyrverkerimusik.

Låt gärna galakonserten bli en vana!

 

Mer läsning

Annons