Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt som en plätt för Larsson

/
  • Grandios debut. Annamia Larsson tar för första gången soloton i sin roll som valthornist i Gävle symfoniorkester.

Annons

Att kombinera Haydn, Mozart och Beethoven i en och samma konsert är att verkligen satsa på säkra kort. Vilket visade sig i publiktillströmningen till torsdagens konsert. Är det nåt man känner igen så går man. Synd att folk inte vågar testa annat i lika stor utsträckning. De skulle bara veta vad de går miste om!

Haydn var den förste av de tre, tidsmässigt såväl som i denna konsert. Symfoni nr 45 tillhör en period då Haydns kompositioner blev mer harmoniskt färgrika och där kontrapunkt blev mer viktig för hans musikaliska idéer. Just 45:an är lite rolig med sin bakgrundshistoria där Haydn tog till den starkaste protest han kunde mot sin arbetsgivare – den genom musiken.

I sista satsen droppade musikerna av från scenen några få åt gången, för att visa att nu ville man åka hem från sommarvistelsen. En förvånad furste förstod vinken och musikerna fick åka hem och träffa sina familjer.

På torsdagen upplevde vi samma sak – musikerna lämnade scenen under pågående konsert! Men nu var det bara dråpligt och ett festligt inslag i programmet.

Mozarts hornkonsert nr 4 presenterade på ett grandiost sätt orkesterns nya solohornist Annamia Larsson. Eller tvärtom, om man vill. Hon visade på ett härligt, mjukt spel – speciellt i andra satsen. Det är inte ofta man får njuta av svaga, behagliga toner från ett valthorn.

Den tredje satsen var livlig och munter. Här var det mycket staccato och det gällde att hålla tungan rätt i mun. Men det verkade lätt som en plätt för Larsson, som obehindrat tog sig igenom alla virtuosa partier. Hur man på Mozarts tid hann byta rör på instrumentet under framträdandet är för mig en gåta.

Beethovens första symfoni spelades första gången på en konsert där även verk av Mozart och Haydn framfördes. Låter det bekant? Det verkar som dessa herrar alltid har hört ihop på något sätt. Hur som helst, i den här symfonin finns många influenser från just Haydn, lustigheter, tekniska finesser och känslor som härstammar därifrån. Men Beethovens egna påhitt är också tydliga, till exempel det ovanliga i att ge blåsarna en framträdande roll.

Orkestern lät lite trevande i första verket, speciellt violinerna var lite osäkra och ängsliga i de svagare partierna där några orena toner kunde skönjas. Men efterhand spelade man upp sig och i Mozart och speciellt Beethoven var hela orkestern på topp.

Alexander Liebreich var en härlig fläkt och dirigerade med hela, verkligen hela kroppen. Han tog i från tårna ibland. Verkade vara en glad och humoristisk prick, och jag förstår att han fått jobba med Colin Davis och Roberto Abbado. Han förefaller kunna inspirera alla musiker till storverk. n

 

Musik genom fyra sekler - 1700

 

 

Verk av: Haydn, Mozart, Beethoven

 

 

Solist: Annamia Larsson, horn

 

 

Dirigent: Alexander Liebreich

 

 

Med: Gävle Symfoniorkester

 

 

Gävle Konserthus 2/10

 

av Bodil Proos

Mer läsning

Annons