Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mahler blev så förskräckt att han strök ett hammarslag

/
  • Dmitrij SjostakovitjSymfoni nr 6 och 12Liverpool PhilharmonicDir. Vasilij Petrenko(Naxos)
  • Gustav MahlerSymfoni nr 6Philharmonic Orch.Dir. Esa-Pekka Salonen(Signum/Naxos)
  • Mahlers 6:a. En utmaning för orkester och publik. Aktuell på cd i Esa-Pekka Salonens tolkning.

Annons

De klassiska symfoniker som i dag går bäst hem hos en yngre publik är inte som förr i tiden Beethoven, Brahms och Tjajkovskij utan Mahler och Sjostakovitj.

När jag kring 1960 på allvar började lyssna på klassisk musik fanns en symfoni som Mahlers 6:a överhuvudtaget inte på skiva och heller inte på några orkestrars repertoar. Nu går det inte längre att räkna alla skivinspelningar, och denna krävande 80 minuters symfoni står ideligen på konsertprogrammen. Inte minst många yngre lyssnare, som saklöst hoppar över en Beethoven-konsert går direkt om det är Mahler som spelas.

Men Mahler-sexan är ändå en utmaning, inte minst emotionellt. Det är en av de mest tragiska symfonier som skrivits. Den börjar med en mer än tjugo minuter vild, påträngande sorgmarsch och slutar med en halvtimmes lång final, där hjälten, eller människan, bokstavligen klubbas ner av ett våldsamt hammarslag två gånger. Han lyckas resa sig igen, men inte efter det tredje hammarslaget. Mahler blev själv så förskräckt över musiken, att han strök detta sista hammarslag. Det utelämnas också vid många framföranden, men Esa-Pekka Salonen tvekar inte att med obarmhärtig kraft utdela slaget, varefter musiken snabbt dör ut. Ingen musik slutar hemskare.

Salonen är som Mahler-tolkare klar, nästan kliniskt tydlig och energisk, mer i samma anda som den objektive Pierre Boulez än den plastiskt gestaltande känslomänniskan Leonard Bernstein. Symfonin går i hans raska tolkning också in på en cd, vilket blir ett ekonomiskt plus.

Sjostakovitj är i många av sina femton symfonier klart inspirerad av Mahlers symfoniska tänkande, och det är inte alls förvånande, att hans symfonier blivit så till den grad populära just hos en yngre konsertpublik.

När man väljer bland de många inspelningar som numera finns är det kanske inte Liverpools filharmoniska orkester och deras unge chefsdirigent Vasilij Petrenko, som är det omedelbara första valet. Men varför inte? De har redan spelat in fyra symfoniska Sjostakovitj-cd, som jag inte hört, men jag blir alldeles spontant förtjust över denna deras femte cd, som upptar två svårgestaltade symfonier, sexan med sin mycket långa grubblande första sats och egenartat hurtiga final, och den av många förkättrade tolvan, kallad ”Året 1917”, en braskande revolutionssymfoni.

Orkestern spelar lysande, och Petrenko håller suveränt ihop linjerna i sexan och åstadkommer en magnifik energiutveckling i tolvan.

Mer läsning

Annons