Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Kihlgren glänste vid otursdrabbad konsert

Annons

På söndagen halkade jag iväg till Staffans kyrka för att gå på deras kammarmusikkonsert. Bara för att mötas av beskedet att kvällens violinist Bo-Gustaf Thorell fått influensa. Men med kort varsel – ett dygn – ordnade pianisten Maria Kihlberg en ersättare. Hon hittade hans kollega (båda spelar i Stockholms Filharmoniker) Per-Erik Olsson och därmed var kvällen räddad. Med ett något korrigerat program fick vi ändå en dos musik, vi som trotsade det bedrövliga väglaget.

Eftersom alternativet hade varit en inställd konsert var man ju tacksam att Olsson kunde ställa upp med ett dygns varsel, och som recensent kanske man under dessa förhållanden inte ska vara så sträng.

Men jag kan inte hjälpa att tycka att duoframträdandena var både bleka och opersonliga. Det var vackert men något ointressant. I Dvoráks Sonatine i G-dur dök det dessutom upp orena toner emellanåt, och tonlägena kändes osäkra – speciellt i de långsamma satserna.

Istället var det Maria Kihlgren som glänste i sina solostycken. Hon demonstrerade ett mjukt anslag, ja en mjuk teknik överlag, som framträdde med stor tydlighet i Liszts båda kompositioner. Den gemensamma nämnaren för dessa var ”porlande”, med mycket hoppande mellan bas och diskant för båda händerna.

Scarlattis sonater komponerades för cembalo, men fördelen med piano är att man här kan spela nyanserat, vilket Kihlgren gjorde med stor inlevelse. Hon gav verkligen styckena en egen prägel.

Ett verk som jag verkligen uppskattade var Dvoráks Sonatine op 100 i G-dur (trots tidigare kommentar). Här dök det upp spännande, moderna och riktigt popiga tonföljder i sista satsen. Ska jag tolka det som att Dvorák var otroligt mycket före sin tid? Eller har dagens popmusik hittat en del influenser i Dvoráks förkärlek för folkmusikaliska tongångar? Eller så är det bara jag som låter fantasin fara iväg med mig...

Bodil Proos

Mer läsning

Annons