Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mörka ljudvärldar och stekt bacon

/

Annons

Snacka om fett sound. En gris steker bacon, skiva för skiva i sakta mak. Vid spisplattan sitter en mikrofon, och ur högtalarna osar ett fräsande eko, ett fettknastrande ljud som förstärkt nästan låter som hårt fallande regn.

Under grismasken döljer sig konstnären nÜn, vars inledande performance först bara är skrattretande – i synnerhet av det faktum att publiken består av endast två personer – men som sedan väcker tankar, i takt med att en kväljande bacondoft förpestar luften inne på IDKA kulturkiosken. Uppvisningen blir en akt av taffligt serverad kannibalism – eller är det den ultimata konstnärliga självförbränningen? Jag blir vegan för en kväll.

Resten av miniturnén Dissonans 09 är spektakulär blott i ljudbilden. De fyra akterna – Olle Oljud, Skamm, Diskrepant och Kemikaze Electronics – rör sig i likartade ljudlandskap, om än med viktiga skillnader i det mörker och obehagsljud som de sprider.

Gävles egen Olle Oljud drar med en stråke fram sina ljud, över ett rangligt bord. Dissonansen i hans ljud har aldrig en chans att uppnå konsonans, varje försök motas direkt och utan pardon likt skadeinsekter.

Olle Oljud gör skäl för sitt namn. Skamm utför en, vad det känns som, demonutdrivning mot en ständig tinnituston, och han vrålar paradoxalt nog tyst in i mikrofonen.

Alla männen (det är en ytterst manlig ljudvärld som de alla jobbar i) i Dissonans 09 skapar sina ljud i ett virrvarr av sladdar och rattar, men när Kemikaze Electronics kommer upp på scenen får faktiskt en elgitarr spela biroll.

Störst utbyte har jag av Per Åhlund, under namnet Diskrepant, vars ljud tydligast skapar fantasibilder. Jorden efter människan, där underjordiska maskiner har tagit över, och trots de andras hårda försök är det Diskrepant som lyckas vara mörkast, med sin krypande undergångsstämning. Som visuell förstärkning har han ett hypnotiserande ljushjul i rotation. Ett av hans stycken har det suggestiva namnet ”And the machines laughed”, läser jag mig till.

Att samla dessa akter, under två timmar, gör att ljuden liksom tar ut varandra. Det som är intresseväckande dränker varandra, och öronen orkar inte ta in nyanserna i mullret.

Jag kan inte påstå att jag greppar allt, om ens en bråkdel, av vad de gör, men det som jag tar med mig därifrån är människans försök att hitta någonting vackert i allt. En obotlig optimism i oljud, dissonans och mörker. Det, och en doft av bacon i kläderna, förstås. n

Mer läsning

Annons