Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musik som hör hemma i kyrkan

/
  • Tack vare uppdelningen av kören i tenorer och sopraner till vänster och basar och altar till höger blev det en slags stereoeffekt som gav en magnifikt fyllig och tät klangfärg.

När jag hör namnet Corelli tänker jag av någon underlig anledning på Kapten Corellis mandolin. Vilket är konstigt eftersom jag inte sett den filmen. Men titeln har fastnat. Dock var det inte kapten Corelli som var aktuell vid söndagens konsert utan hans namne Arcangelo Corelli.

Annons

Konserter (Concertos) under den sena barocken spelades i kyrkan som ett slags uvertyr till mässan. Vid julmässan la kompositörerna ofta till en extra sats i form av en pastoral. Den mest kända liksom en av de vackraste finns i Corellis Concerto Grosso opus 6, nr 8 (Julkonserten). Så mycket jul var det nu inte över detta verk, det lät som vilken barockconcerto som helst. Med undantag av just pastoralen – vacker som bara den.

Kvällens huvudnummer var dock fader Bachs Juloratoriet, skrivet 1734–1735. Egentligen en serie av sex kantater, men det är de tre första som rör själva julhelgen och som brukar framföras tillsammans (de andra tre ska framföras på nyårsdagen, söndagen efter nyår och på trettondagen respektive). De bibliska berättelserna presenteras i recitativ; arior och koraler har lagts till för att kommentera eller reflektera över de olika episoderna.

Tack vare uppdelningen av kören i tenorer och sopraner till vänster och basar och altar till höger blev det en slags stereoeffekt som gav en magnifikt fyllig och tät klangfärg. Kören lät verkligen utmärkt, som en enda helhet, vilket tillsammans med orkestern gav verket dess pampighet som det verkligen är värt. Här vill jag också berömma dirigenten Olof Boman, som med sin böljiga stil hade full koll på både musiker och sångare. Det märks att han är van att arbeta med vokalverk.

Sångarsolisterna passade otroligt bra ihop. Inte en enda vass stämma som stack ut. Maria Sanners alt var så mjuk och behaglig, och Karin Romans sopran var varm och med ett härligt vibrato så passande för barockmusik. Johan Christensson sjöng utan noter (imponerande!) med klar och tydlig tenorröst och Lars Johansson Brissmans bas var mörk, djup och len som sammet.

Men det spelar ingen roll att Gevaliasalen har akustik i världsklass, det är helt fel inramning för detta verk. Bachs Juloratorium hör hemma i kyrkan. Så grattis Hudiksvallspubliken som fick höra den i Höglidens kyrka!

Mer läsning

Annons