Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny musik gav färg åt svartvit Faust

/
  • En 90 år gammal stumfilm visades med ny och improviserad musik i Sandvikens Kulturcentrum.

Annons

Tänk vad musiken kan göra med en film. En lördagskväll på Kulturcentrum i Sandviken med en 90 år gammal svartvit stumfilm. En klassiker med Gösta Ekman i huvudrollen, men ändå. Kanske inte det häftigaste man kommer att tänka på. Men i händerna på fem unga musiker får filmen färg och liv. Man sveps in i värld där ljud och bild förstärker varandra och blir till ett.

Storyn är känd. Den gamle Faust frestas av Mephisto (djävulen) och säljer sin själ, mest för att få tillbaka sin ungdom. Avtalet gäller först bara för en dag men sedan lockas han vidare. Han vill fortsätta att vara ung och rumla runt. Mephisto för samman honom med den oskuldsfulla Gretchen och Faust blir kär. Det går sedan helt åt pipan för den stackars Gretchen, kort sagt.

Filmen är bra och håller väl att ses också i dag. Emil Jannings är magnifik som Mephisto och det sparas inte på effekter och dramatik. Men med den moderna musiken får den ytterligare ett lyft.

Musikerna skapar en ljudmatta som lägger an ett känsloläge filmen igenom. Här är det inget av den musik man förknippar med gamla stumfilmer. Snabbt klinkande på pianot då någon springer, glada trudelutter då någon skrattar och så där. Här byggs en stämning upp som förstärks och byggs på och som binder samman filmen. Detta trots att musiken till stor del improviseras och skapas direkt på scenen framför filmduken och att musikerna enskilt eller i par jobbar med olika delar av filmen.

Slim Vic lägger upp en nästan hypnotiserande ljudvägg från början. Små förändringar som förstärker handlingen i filmen. Som när Faust för första gången möter Mephisto och när han sedan skriver under avtalet med sitt blod.

Ett annat tillfälle då musiken verkligen griper tag är senare då Gretchen förtvivlat vandrar i snö och vinterkyla. Den tystnad som smyger sig in i musiken understryker övergivenheten.

Musikerna höll hela tiden intresset vid liv utan stora gester eller utspel. Inte alltid lättlyssnat, inte vackert, men fängslande och känslostarkt.

Som helhet en stark upplevelse, ett bevis på hur det nya kan befrukta det gamla. Victor Sjöströms Körkarlen nästa kanske?

Mer läsning

Annons