Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya världar öppnades

/
  • Cristina Ortiz visade sin skicklighet i Heitor Villa-Lobos
  • Dirigenten Christian Vasques eldade på orkestern med sitt temperament och inlevelse. Kan bli en riktig publikfavorit.
  • Dirigenten Christian Vasques, 25 år från Caracas, lyfte verkjligen kvällen till något extra.

Fredagskvällens konsert med Gävlesymfonikerna hämtade mycket kraft och näring från andra sidan Atlanten. Dirigent från Venezuela, solist från Brasilen och så Dvoràks symfoni "Från nya Världen" för att låta Nordamerika vara med också.

Annons

Men först ett uruppförande. David Lennartssons diplomkomposition "Waves". Musik kan vara väldigt mycket, och det visade sig här. Stunder av nästan tystnad. Några få ljud från slagverkarna. Ett långsamt sug i musiken som stegras och drar med lyssnarna. Sedan stråkarna in med kraft. Musik som skulle passa till ett rymdepos á la Kubrick. Inget man går och nynnar på efteråt. Men oerhört suggestivt. Som åhörare dras man in i vågorna och får ett musikaliskt reningsbad. Välförtjänta blommor till kompositören efteråt.

Brasilianskan Cristina Ortiz tog sig sedan an Heitor Villa-Lobos "Momoprecoce för piano och orkester", ett verk som har sina rötter i Villa-Lobos resor genom Brasilen. Här var det högsta växel från början. Eldigt, rytmiskt med tydliga latinska influenser. Och visst dök både maracas och tamburin upp och gav färg åt musiken. Om det tidigare handlade om vågor var det här som att hamna i ett skyfall i Amazonas. Nästan för intensivt. När ett lugnare parti kom var det befriande. Nu kunde man smälta de tidigare kaskaderna. Framförandet naturligtvis urskickligt från Ortiz sida. I början inte riktigt perfekt balans mellan piano och orkester men det rättade till sig. Inklappningar och ett kort extranummer, lite Debussy, följde.

Kvällen avslutades med en av de mest spelade symfonierna. Antonin Dvoráks nionde symfoni, "Från den nya världen", skriven av tjecken i New York. Nu är det inte direkt någon hyllning till Amerika. Dvorák längtade mest hem. Det är lätt att förstå symfonins popularitet. Här finns kraft och melodirikedom i överflöd. Den stilla början som bryts av hornen, dramatiken när orkestern kommer in, den andra, långsamma, satsens melodirikedom fylld av vemod och längtan, tredje satsens lekfullhet som för tankarna till tivoli och parkers paviljonger, avslutningens oerhörda kraftfullhet. För att göra en lång historia kort. Jag tyckte det var jättebra. Ett av mina favoritverk och bra framfört. En större orkester hade ju gett mer kraft, men man kan inte få allt.

Jag gillar också den unge dirigenten Christian Vasques. Hans energi och inlevelse smittar av sig på orkestern. Han är inte de små gesternas man om man säger så. Här flyger armarna omkring och han nästan studsar omkring då han driver på orkestern. Kul att se.

Vasques visade också hur man tackar orkester och publik vid den stående ovationen. Handskakningar, bugningar, slängkyssar och ett stort leende. Härligt.

 

Mer läsning

Annons