Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oj, vad Pålsson kan spela

/

Svårt att avgöra om det var Hans Pålsson eller musik­en som lockade den stora publiken till Gevaliasalen på fredagskvällen. Låt oss säga att det var båda. Hur som helst tror jag det var första gången jag varit med om att det fortfarande var kö vid biljettkassan då konserten skulle börja!

Annons

Den dirigering som vi är vana med utvecklades först på 1800-talet. Därför var det kul att se orkestern gå tillbaka till 1700-talet den här gången, då konsertmästaren fungerade som ledare av orkestern. Jag har varit med om det förut, för några år sedan, men då var det inte hela orkestern som framträdde. Det här ställer andra krav på medmusikanterna vad gäller uppmärksamhet och medlyssning. Här skulle de ha koll på en sittande kollega, även om han ställde sig ibland – speciellt i de mer kniviga sekvenserna. Dessutom tror jag ett större ansvar också vilade på respektive stämledare. Men turligt nog spelade Olofsson med lite yvigare rörelser än vanligt, så resultatet blev riktigt bra – skulle Ticciati bli sjuk så är det ingen fara på taket!

Jag vet inte om det var en medveten tanke att just i kväll, utan dirigent, ta in en ”gammal räv” som solist, men jag tyckte det var otroligt passande. Hans Pålsson är känd, duktig, och en återkommande gäst hos symfonikerna – även om det var första gången han spelade i Konserthuset. Hans säkerhet och erfarenhet gjorde honom till en andre ledare och han kunde lätt anpassa sig till orkestern utan att behöva hjälp av och ögonkontakt med en dirigent.

Pålsson satt som en gråhårig, liten farbror framför flygeln, och såg nästan ut som han var på väg in i densamma. Men oj vad han kunde spela! Fingrarna sprang över tangenterna och självförtroendet lyste långt ut i salongen. Det var dynamiskt och känslofullt om vartannat och jag bara njöt. Mozarts pianokonsert är ju mest känd från Bo Widebergs film om Elvira Madigan (härav populärtiteln), och ännu mera sats 2 än de övriga. Men jag kan inte hjälpa att fundera om Carl Davis inte fick inspiration från första satsen när han skrev musiken till tv-serien ”Stolthet och fördom”.

Stravinskys ”Svit ur Pulcinella” är ett preludium till hans ny-klassicistiska period. För även om 1700-talet lyser igenom var det fullt med modernare inslag, som till exempel dissonanta harmonier och oregelbundna taktarter. Tjajkovskijs ”Serenad för stråkar” bjöd på väldigt tät harmonik, speciellt i de lugnare delarna.

Men kvällen tillhörde Elvira. n

Oj, vad Pålsson kan spela!

av Bodil Proos

Mer läsning

Annons