Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rafflande moderna tider

/

Annons

Torsdagens konsert var unik i flera hänseenden. Dels innehöll den enbart musik komponerad under 2000-talet – som ju inte är så gammalt, drygt nio år bara. Dels var all musik komponerad av ännu levande kompositörer, varav fyra befann sig på plats. Och dels var det (nästan) två uruppföranden i samma konsert, Tobias Broströms var det definitivt och Andrea Sartos uppfördes för första gången i Sverige.

Dramatenskådisen Thérèse Brunnander höll ihop det hela som presentatör, alldeles lagom med information om verk och kompositörer – varken för faktaspäckat eller trivialt.

Sartos ”Enbrayage” var den svåraste i mitt tycke. Här skulle en musikalisk gest gestaltas och för mig var det en vågrörelse som hördes både i tonföljder och dynamik. Benjamin Staern valde att bearbeta sina intryck från Kosovokriget i ”The Threat of War”. Det var brutalt, det var plågsamt och det var starkt – med andra ord en fantastisk krigsskildring.

Den mest ”melodiösa” kompositionen för kvällen var Thomas Adés tre stycken baserade på barockens Couperin. De två första delarna kändes dock som de framfördes i lite otakt, det blev nån konstig bakvänd dansrytm som jag inte blev klok på. Dirigenten Rondin tyckte dock att den gick bra att dansa till, vilket han visade på pulten. Det tredje stycket däremot lät precis som ett barockverk.

Marie Samuelsson visade att det går att spela på vad som helst, i detta fall en, eller rättare sagt tre, lufttrummor. Nu hamnade min koncentration helt och hållet på hur man spelade på lufttrummorna, så jag hörde knappt vad de andra spelade. Det blev som en ljudkuliss i bakgrunden.

Karen Gomyo var åter på besök och framförde denna gång två verk. Först Henri Dutilleux ”Sur le même Accord” där violinen trilskades och inte ville bli stämd. Men framför allt i Tobias Broströms violinkonsert, skriven direkt för henne. Som vanligt spännande och täta harmonier där violinen låg som en skir stämma ovanpå. Solostämman var krävande – många korta stråktag och mycket spring i vänsterhanden. En fantastisk solist i ett fantastiskt rafflande verk.

Men jag vill inte höra Veronica Maggio i foajén när jag kommer ut från konserten! Ska det vara så svårt att anpassa denna musik till temat för aktuell konsert? Nu var det ”Måndagsbarn” som ringde i huvudet när jag gick hem, istället för något av det konserten gav.

Bodil Proos

Mer läsning

Annons