Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska det vara en invandrare till kaffet?

/

Ska det vara en invandrare till kaffet?
Det blir ofrånkomligen lite den stämningen i Kammarmusiken i Sandvikens programblad, där alla kompositörer och alla artister är namngivna med undantag av en enda programpunkt: "Möt några invandrare och deras kammarmusik!"

Annons

Inget om vilka de är, inget om vad de spelar. Bara detta, att de är "invandrare".

När Arbetarbladets reporter frågar Elisabeth Harr, Kammarmusikföreningens ordförande, hur det här kommer sig, svarar hon att just de här namnen fortfarande inte var färdiga när programmet skulle tryckas. Och det är säkert sant.

Och det är nog också sant, som Victoria Greve skriver i Expressen, att förmodligen ligger det bara välmening i botten av det här.

Grejen är bara att det är så himla avslöjande för hur människor kategoriseras. Även om det är omedvetet, även om det är i all välmening. Vilka får vara med som ett "vi" och vilka får vara med som ett kontrasterande "dom".

Jag är själv enligt en populär kategorisering "andra generationens invandrare". Det har aldrig vållat mig några bekymmer. Hade mina rötter funnits i Kina, Syrien eller Somalia hade det förmodligen sett väldigt annorlunda ut, men nu finns de på Island, vilket gör att mitt eventuella invandrarskap bara är en teknikalitet. Jag behöver aldrig representera Island, jag har aldrig visat någon hur man stickar islandströjor eller utövar vikingabrottningen Glima. Jag har inte ens behövt bjuda någon på fårskalle. Jag har inte ens ätit det själv! För jag hör självklart till gemenskapen ändå.

Skulle jag mot förmodan någon gång uppträda på Kammarmusikfestivalen som, säg, pianist, så skulle det inte vara som "invandrare", eller som "invandrarpianist". Jag skulle vara, kort och gott, pianist.

Och kammarmusikfestivalen skulle se till att ha mitt namn klart innan programmet trycktes.

Mer läsning

Annons