Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som det svängde

/
  • Gilles Apap show. Violinisten i världsklass visade med hela kroppen att det roligaste som finns är att spela violin

Annons

Två fredagar i rad har konserthuset bjudit på solister i världsklass, två virtuoser på sina respektive instrument. Det är nästan så att man börjar känna sig bortskämd.

Men om Grigory Sokolov är tystlåten, uppklädd och verkstrogen, är Gilles Apap det motsatta. Han tvekar inte att slänga in andra musikgenrer i de klassiska verken, sjunger och visslar och har en ledigare stil.

För kvällen ändå rätt diskret klädd i mörkt mönstrad skjorta (jag har hört att han ibland klär sig i kaftaner, som en fiolspelande DiLeva) klev han in på scenen spelandes ett irländskt stycke där orkestern snabbt hängde på med pizzicato-komp. Och som det svängde!

Därefter vände de upp och ner på programmet som vi fått i våra händer och började med Mendelssohns Symfoni nr 4. Apap stod mitt i orkestern, utan podium, och spelade med utom då han med stråken viftade in framförallt blåsarna i deras framträdande sekvenser. Han deltog i högsta grad i musicerandet.

Inte vet jag vad orkesterns musiker tyckte när ledaren helt plötsligt försvann ur synfältet och ställde sig bakom ryggen i stället, vilket cellisterna fick uppleva. Eller när han ställde sig bredvid kontrabasisterna och spelade. Större delen av sats 2 skötte sig orkestern helt själv, Apap stod vid sidan av med händerna lite nonchalant i fickorna. Tydde det på ointresse från hans sida? Knappast, det tydde på att han insett att en fantastisk orkester faktiskt kan klara sig själv. Och en fantastisk orkester är just vad vi har i Gävle!

Violinkonserten nr 4 i D-dur är en av de fem Mozart skrev under några månader vid 19 års ålder. Och sen blev det inga fler i den här genren, konstigt nog. Gilles Apap började med ett litet solostycke innan orkestern gick igång med Mozart. Han visade med hela kroppen att det roligaste som finns är att spela violin. Det är härligt med människor som gör en konsert även visuellt underhållande, och som kan ta fram de mest oväntade ljud ur sitt instrument.

Men vart tog Mozart vägen? I finalens kadens blev det sång, visslande och lite folkmusik. Och så jazzade han till det med Tomas Wahlund som kompbasist. Hela orkestern hakade så på i en häftig jigg, mazurka eller vad det nu var. Och så återkom Mozart som om ingenting hade hänt...

Programmet avslutades så lite originellt med en uvertyr, från Rossinis Barberaren i Sevilla. Återigen gick Apap in bland orkestern och spelade, bakom cellisterna och framför brasset. Här fick konsertmästaren Peter Olofsson ta en tydligare ledarroll som ”stand-in”.

Två extranummer kom efter Apaps devis: ”Klappa lite mer så får ni höra lite mer”. Först Pablo de Sarasates ”Zigeunerweisen” som flöt in i ett stycke som för mig mest liknade bluegrass. Har jag nånsin hört Gävles symfoniorkester svänga så? Vet inte, i så fall var det länge sedan. Tack Gilles Apap för den upplevelsen!

Bodil Proos

Mer läsning

Annons