Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Soumm hon spelade

/

Annons

Torsdagskväll med Gävlesymfonikerna och ännu en imponerande solist som gäst. Max Bruchs populära första violinkonsert stod på programmet och med svängande hästsvans gav oss den franska violinisten Alexandra Soumm ett framförande som det sprakade om från första takterna.

Max Bruch skrev mycket och var mycket spelad under andra hälften av 1800-talet men hans konservativa, romantiska stil kom ur modet och nu är det mest den här violinkonserten som har en plats på repertoaren. Att den blivit så populär är lätt att förstå. Här finns flykt och lätthet och inte minst ett tema som man lätt kommer ihåg. Det är lätt att ett sådant här stycke inte tas riktigt på allvar. Typ en hitlåt som man framför så att publiken ska bli nöjd. Men Alexandra Soumm går helt in i musiken, tycks älska varje stund och låter den fylla hela kroppen. Med rejäl attack i stråktagen, inget försiktigt duttande, låter hon violinen sväva på vingar över orkestern. Adagiot lyser sedan med stilla skimmer och i den intensiva avslutningen ger både hon och orkestern allt.

Soumm imponerade med sin teknik men lika mycket med den energi och med den känsla hon gav sig in i Bruchs stycke.

Dvorak så, slaktargrabben från Böhmen som blev förste professorn i komposition när konservatoriet i New York öppnades på 1890-talet. Hans sjunde symfoni hör man inte lika ofta som hans efterföljande två men den kan helt klart mäta sig med t ex hans åttonde som framfördes av symfonikerna tidigare i höst.

Symfonin skrevs på beställning till Londons filharmoniker och gjorde stor succé när den uruppfördes 1885. Här finns melodirikedom och finess i orkestreringen som låter olika instrumentgrupper kliva fram och ta täten. Orkestern under ledning av Nathalie Stutzmann gav inledningen där cello och fagotter dominerar det mörker som liksom ligger på lur hela tiden bakom de lätta, nästan dansande melodierna.

I den andra satsen, full av stillsam eftertanke, förs vi fram av ett växelspel av klarinetter och oboe. Tredje satsen blir en av dessa för tiden så vanliga mer lättsamma danspartierna som hämtade från en herrskapsbal innan avslutningen slår till med fanfarer och mäktigt bleckblås. Här faller allt på plats men inledningsvis kändes symfonin lite konturlös. Kanske var det så att Bruch och Dvorak inte riktigt passade ihop. Verken blev för lika varandra så lite av ”nerven” försvann.

Mer läsning

Annons