Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stående ovationer för dirigent med balettsteg

Annons

Jag ska villigt erkänna att jag hade sett fram mot att få se och höra Tobias Carron i Nielsens flöjkonsert. Men när han nu gick och skadade sig var det verkligen ingen dålig ersättare man fick fram.

Joakim Svenheden, född i Gävle och uppvuxen i Söderhamn, spelade Bruchs violinkonsert som ett rinnande vatten. Och har man spelat det verket över 40 gånger (!) kan man nog ”riva av” det i sömnen om det skulle vara nödvändigt.

Hans violin hade en så härligt mjuk ton, och själv spelade han med ett skönt, starkt vibrato som riktigt betonade solostämman. Max Bruchs musik tillhör väl inte de mest kända – jag har inte hört så vidare mycket av honom – och när jag sökte bakgrundsmaterial i mina böcker var det enda som stod att han varit lärare åt Vaughn Williams och Gian Francesco Malipiero. Men att violinkonserten levt vidare förstår jag. Den var annorlunda, med första satsen som ett förspel till den andra. Jag fick lite tangokänsla när basarna och cellorna satte igång med sitt taktfasta komp. I andra satsen var orkestern som en ständigt pågående rörelse som hjälpte solisten att föra musiken framåt. Den tredje var dansant och som programmet beskrev, väldigt ”ungerskt”.

Mendelssohns ouvertyr ”Hebriderna” inledde dock konserten, och är ett strålande bevis på hans förmåga att skapa musikaliska landskap. Jag har alltid tyckt att huvudtemat associerar till ett hav som börjar bli upprört, och i fredags var det nästan som om orkestern själv ville underbygga den känslan. Det var formidabelt dynamiskt framfört.

Schuberts symfoni nr 5 i B-dur är skriven i klassisk stil med influenser av Mozart, Haydn, Cherubini och tidiga Beethoven. Det var först i hans senare symfonier som hans egna, personliga stil kom fram. Här finns dock en hel del intressanta tonföljder och rytmmönster, och andantet var mycket sångbart.

Thomas Söndergård bjöd på en dansande dirigering – man kan ju undra om han studerat balett i unga år…Och anade han att han skulle få stående ovationer, när han övade in ett extranummer med orkestern? Sibelius ”Valse Triste”var allt annat än trist, och det var en upplyft publik som lämnade Konserthuset denna kväll. n

Mer läsning

Annons