Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslagen premiär i Konserthuset

/
  • Solisterna. Stockholm Chamber Brass medverkade vid Gävlesymfonikernas säsongspremiär som samtidigt var en del av brassfestivalen Signal. Foto: Misha Pedan

Att kalla en konsert som ingår i brassfestivalen Signal för säsongspremiär låter inte riktigt genomtänkt i mina öron. Men ok då, det är första konserten för symfoniorkestern för säsongen i Konserthuset. Inget att hetsa upp sig över.

Annons

Däremot kan man hetsa upp sig (i positiv bemärkelse) över de fantastiska brasstongångar som stänkte över en entusiastisk publik under fredagskvällen. Innan man knappt hunnit sätta sig till rätta i stolen klämde orkesterns brassmusiker i med en fanfar som var så otroligt kompakt och starkt. Jag vet inte vem som komponerat den men den har säkert dykt upp tidigare under veckan.

Den följande ”Fanfare for the common man” av Aaron Copland var som plockad ur en film om Amerika med fantastiska flygvyer över dess natur. Tänk inledningsbilderna till Familjen Macahan till exempel. Filmiskt och väldigt amerikanskt på något sätt.

Stockholm Chamber Brass tog så scenen i besittning. Fem blåsare, framgångsrika på var sitt håll och så fantastiska tillsammans. Jonas Bylund, Gävlesonen som brukar komma till Gävle och hålla konsert med sina trombonelever. AnnaMia Larsson som gästat symfoniorkestern både som solist och stämledare. Urban Agnas som spelat både med Stockholms filharmoniker och Tommy Körberg. Jeroen Berwaerts som spelat med en massa tyska orkestrar och även sjunger jazz.

Och så Sami Al Fakir, ännu en av den fantastiskt begåvade och glada syskonskaran Al Fakir.

Karel Husas Konsert för brasskvintett och stråkar bjöd på mycket lek med dissonanta harmonier. Ett experiment med musik så typiskt för 60-talet. Det var kaos och lugn om vartannat.

Spännande men samtidigt svårt att ta till sig. Åtminstone för mig som flera gånger irriterade mig på de repetitiva enformiga tonföljderna.

Däremot gillade jag Michael Torkes Copper för brasskvintett och orkester. Rytmiskt, nästan dansant, och fanns där inte lite Gerschwin och Bernstein. Många spännande klanger i alla fall.

Tjajkovskijs fjärde symfoni passade bra in i en konsert med brasstema, med tanke på den inledande fanfaren i valthornen. Tjajkovskij själv sa att symfonin hade ett program, det om ödets obeveklighet, och det stämmer eftersom fanfaren återkommer på oväntade ställen.

Och vem ska dirigera en brasskonsert om inte en trombonist.

Alain Trudel gjorde ett lugnt intryck. Inga stora yviga gester utom i de mest dynamiska partierna där han tog i lite extra.

Som pricken över i en skön presentatör i Thérese Brunnander, Dramatenskådisen som gått på Vasaskolan med Jonas Bylund.

Återstår att se om säsongen lever upp till den storslagna inledningen.

Bodil Proos

Mer läsning

Annons