Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suggestivt skogsrejv för rockers

/

När jag kommer upp på den lilla avsatsen mellan Strömvallen och lekplatserna i Boulognern och slår mig ner på en av träbänkarna så ökas publiksiffran framför Moneeo plötsligt med femtio procent.

Annons

Det är GD:s recensent och en till snubbe som sitter där. Så småningom kommer publiktillströmningen att tillta, ett tag är vi faktiskt typ tolv stycken, plus ytterligare några på cykelstigen nedanför trappen, men än så länge är den här konserten ganska ny, och ganska exklusiv.

Moneeo, det vill säga Per Samuelsson och Iréne Sahlin, sitter med varsin laptop på varsitt litet bord. De är hemskt små faktiskt, borden och stolarna, man undrar om de inte hade passat bättre på en Montessoriförskola än en tre- timmarskonsert. Jag gissar att elektronmusikerfacket inte skulle ha godkänt dem som arbetsredskap. Mellan dem står basisten Ulf Rockis Ivarsson, känd för att ha spelat med ungefär alla, vi kan ta Thåström och Di Leva som exempel. Framför sig har han sjukt många effektpedaler.

Det här är sommarens andra och sista elektronkonsert med Moneeo, gratis elektronmusik i det gröna. Vi är ännu i en uppbyggnadsfas av konserten, och Per Samuelsson och Iréne Sahlin sitter och pysslar med små konstiga klockklanger i rytmer som aldrig riktigt vill gå jämnt ut. Rockis gör små diskreta effekter med sitt sliderör i metall mot strängarna.

Så småningom, jag kommer inte ens ihåg hur det gick till, så kommer basen in i ett groove som tar sönder det mesta i sin väg, det är distat och nedstämt och hårt. Per Samuelsson ser lite bekymrad ut framför sin dator ett tag. Antagligen för att det är svårare att falla in med en trumrytm bakom en basist när man sitter framför en skärm jämfört med om man sitter bakom ett vanligt organiskt trumset. Men han lyckas efter ett tag och de skramliga elektrontrummarna blir bara hårdare och hårdare. Iréne sitter på sin kant och modulerar ljuden som ligger ovanpå rytmkaskaderna. Det påminner om det dubtrippiga mörkret på Primal Screams album ”Vanishing Point”. Jag vet inte om du har hört det men annars borde du kolla upp.

I andra set byter Iréne ut sin dator mot ljudet av ett iphone-akvarium (det finns sådana, tydligen) som hon livebearbetar. Det är suggestiv musik och innehåller några fina melodislingor på basen. I tredje set går jag faktiskt. Konserten ska pågå i tre timmar och det är kallt i Boulognern, jag fryser. Men så länge som jag stannar är det inget som klår den där basgången från första akten. Vi sitter i den lilla rundeln hela gänget och nickar med huvudena. Som ett kallt skogsrejv för rockers som hellre kliar sig i skägget än dansar ohämmat. n

Mer läsning

Annons