Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Swingfeberns pappa skulle fyllt 100

/
  • Aktuell i dag. Ljudinspelningen från Goodmans Carnegie Hallkoncert låg i malpåse i tolv år innan den gavs ut på LP.
  • Benny Goodman kvartett. Lionel Hampton, vibrafon,   Teddy Wilson, piano, Goodman, klarinett och Gene Krupa, trummor. Från filmen ”Hollywood Hotel” 1938.

Annons

16 februari 1938 brakar det loss rejält i Carnegie Hall i New York – den ”rumsrena” musikens högborg. Men det är minst av allt klassisk musik som kommer från estraden. När Benny Goodman med klarinetten och sitt 15-mannaband stampar in ”Don’t be that way”, så följer drygt två timmars jazz- och swingsucce. Goodman befäster sitt epitet som ”The King of Swing”.

Men orkesterns verkliga genombrott kom redan 1935 vid en radiosänd spelning på Palomar Ballroom i Los Angeles. Spänstig swing i kioskvältarklassen inför en begeistrad publik för tanken till senare dagars Elvis- och Beatlesfeber.

Flera faktorer ligger bakom framgången. Givetvis Goodman själv, som nu blivit musikaliskt fullfjädrad. Trumslagaren Gene Krupa ger bandet såväl stadga, flyt som spelglädje. Bunny Berigan gör sina mästerliga trumpetsolon i bland annat ”King Porter Stomp”. När Berigan försvinner ur bilden får trumpetsektionen tre högblåsande virituoser i form av Harry James, Ziggy Elman och Chris Griffin. De rätta arrangemangen levereras av Fletcher Henderson, en svart musiker, som har tvingats avveckla sitt eget band. Spelfixaren, promotorn och Goodmans gode vän John Hammond ordnar de rätta kontakterna.

I dag är exakt 100 år sedan Benny Goodman föds, 30 maj 1909 i Chicago av föräldrar med rysk-judisk härkomst. Musikintresset uppmuntras bland familjens elva barn, där Benny är den extraordinära talangen. Vid 12 års ålder har han fått professionella lektioner inom såväl klassisk musik som inom jazzen. Favoriten nummer ett är New Orleansklarinettisten Jimmie Noone.

Chicago vimlar under förbuds- och depressionstidens tjugotal av både legala och mest illegala krogar och danshak. Här slår sig unge Benny i slang med legendarer som Bix Beiderbecke, Jack Teagarden och bröderna Tommy och Jimmy Dorsey.

16 år gammal ingår han i trummisen Ben Pollacks orkester. Med några kortare avbrott blir han kvar där i tre år. Sedan vill han gå vidare, i synnerhet som Pollack, för mig, tycktes göra allting fel. Så följer ett par år som frilans och skivinspelningar med Fats Waller i bland annat Royal Garden Blues och Jack Teagarden i Farewell Blues.

Gene Krupa menar att Goodman är en färgblind herre, detta i positiv bemärkelse. Han är nämligen tidig i bräschen med att blanda svarta och vita musiker i samma orkester. Bland de mera kända svarta musikerna märks pianisten Teddy Wilson, vibrafonisten Lionel Hampton samt Charlie Christian, en föregångare till alla dagens elektriska popgitarrister. Här spelar man i det lilla formatet från trio, exempelvis. i ”Lady be good”, via kvartett i ”Stompin’ at The Savoy” till sextett med Christian, i ”On The Alamo” och skönt gungande ”A smo-o-o-oth one”.

På vokalistfronten avverkar Goodman i rask takt Helen Ward, Martha Tilton, Helen Forrest, Peggy Lee och senare Anita O´Day. Men även kanoner som Ella Fitzgerald och Billie Holiday sjunger tidvis med Goodman, Holiday för övrigt vid sin första skivinspelning 1933.

I takt med att Goodmans publika popularitet blir allt större, så blir stämningen hos hans musiker desto sämre. Hans sätt att leda orkestern kan med dagens vokabulär karaktäriseras ”Management by fear”. Han är ojämn i humöret, anses tråkig och är snål med gagerna.”Goodman gjorde ingen skillnad på svarta och vita – han behandlade alla som slavar”, är ett förekommande citat.

Åren 1935–1942 står Goodman på karriärens topp. Många svarta band, till exempel Count Basies, är säkert musikaliskt bättre men har ”fel färg” och inte samma marknadsföringsorganisation bakom sig. Men en klarinettist kunde göra honom rangen stridig – Artie Shaw, känd via sin storsäljare Begin the Beguine. Shaw retades med att ”Benny spelar klarinett, jag skapar musik”. Experter menar att Goodman nog är den vassaste jazzmusikern, men att Shaw har en vackrare ton och är harmoniskt intressantare. Vid sidan av det musikaliska är Shaw överlägsen på en punkt. Goodman gifter sig en gång, med John Hammonds syster, Shaw gifter sig åtta gånger!. .

Efter kriget falnar glansen. Jazzen förändras. Bebopen gör sin entré. Och storbanden klingar modernare med Woody Herman och Stan Kenton i spetsen. Goodman gör några tafatta försök att anamma det nya han egentligen inte gillar. I Stealing Apples spelar han tillsammans med bopparna Fats Navarro och Wardell Gray. Goodmans solo klingar faktiskt mindre Benny Goodman och mer Åke Hasselgård – Stan Hasselgard – som vid den här tiden sökt lyckan ”over there” och engagerats i Goodmans orkester.

1950 besöker Goodman Sverige för första gången. Men det i all hast hoprafsade bandet får ljumma recensioner. 1955 kommer en Hollywoodfriserad film om Goodmans liv. Några i det gamla gardet medverkar, dock inte Goodman själv, men musiken står han för. På frågan vad han tycker om filmen, så svarar han lakoniskt ”Musiken var bra”. ”Slipped disc” är ett av numren i en oktett med fina solon av Goodman och Teddy Wilson samt trumpetaren Buck Clayton liksom dåtidens ungtuppar Stan Getz, tenorsax, och Urbie Green, trombon

Under 60- och 70-tal framträder Goodman i allehanda symfoniorkestrar, ett intresse som följt honom under hela den jazziga perioden. 1962 gör hans orkester med en till humöret ojämn Goodman en PR-turné kors och tvärs genom Sovjetunionen. Självaste partisekreterare Nikita Chrusjtjov infinner sig bland publiken, artigt påpekande ”jag förstår mig inte på det där, men jag hade trevligt”.

Till slut, vad är då egentligen ”Swing”? Sveriges förste ”jazzpratare” Olle Helander menar att ordet egentligen är en reklamgimmick som ”innefattar ett av jazzens mest vitala särdrag, den rytmiska avspänning, som verkar inspirerande på såväl musiker som åhörare och som har intimt samband med vår egen kropps levande rytm”. Fast elake Måns hos Pelle Svanslös är av annan mening – ”Swing, vad är det för dumheter”. Och i dag menar nog många i den yngre generation att ”Swing – det är sådant som får gubbar på 60+ att stampa takten”.

På Lindesbergs brygga på Norrlandet dansar Gävleborna under 50- och 60-tal till swing med Rolf ”Korven” Larssons klarinett och orkester. Benny Goodman dör den 13 juni 1986.

Våren 2009 spisas Goodmanmusik på Gävle Jazzclub levererat av klarinettisterna Bosse Tigrén och Lars Ädel med swingkamrater.

Mer läsning

Annons