Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sydamerikansk värme omslöt ryska mästerverk

/

Annons

Rysk storhet blandades med sydamerikansk värme i fredagens säsongspremiär i konserthuset. Två grandiosa kompositörer i händerna på en dirigent och solist från Venezuela kan inte bli annat än energifullt.
Tjajkovskij är en av Christian Vásquez favoritkompositörer och det märktes verkligen. I sviten ur Svansjön räckte det med att det vackra temat började spelas i oboen för att jag skulle bli tårögd. När så temat togs över av valthornen började jag rysa i hela kroppen, och det är verkligen inte ofta jag får den känslan under en konsert. Så någonting magiskt hade Vásquez gjort med orkestern när jag reagerade så intensivt! Kanske var det den snabbare och stunsiga tolkningen som bidrog?
Jag fortsätter fascineras över Vásquez dirigering utan partitur. I och med det får han en djupare kontakt med musikerna. Det märktes också ofta att hans muntra uppsyn återspeglades i flera av musikernas ansikten.

Blev också glad att man plockade fram en av Tjajkovskijs mindre spelade symfonier. Den andra som vi hörde denna kväll är minsann inget oävet verk. Första satsen innehåller en vacker melodi i valthornet. Den tredje satsen är lite spirituell men ändå kraftfull, med sprittande drillar i flöjter och stråkar. Och i den sista satsen tar Tjajkovskij i för tsar och fosterland, utan att spara på krutet. Förtrollande från början till slut, och då inkluderar jag även orkesterns framförande.

Angélica Olivo, uppfostrad i samma ”El Sistema” som Vásquez, var en härlig ny bekantskap. Hon passade otroligt bra att tolka Prokofjevs violinkonsert, speciellt i de sekvenser som var mer ettriga och sarkastiska. Med sin ungdom kunde hon helt perfekt spela med en lite ”uppnosig” attityd som sa: ”titta vad jag kan”, i en solostämma som verkligen inbjöd till den spelstilen. Olivo spelade utan noter, vilket gav henne en friare spelstil som också gav extra krydda till tolkningen.
Jag mådde bra när jag gick hem, jag tror inte jag var ensam om den känslan.

Bodil Proos

Mer läsning

Annons