Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trummor och orgel som hittar rätt

/

Trummor & orgel ser nästan ut att ha växt fram ur Kafé vinyls väggar och sedan spelat där, kväll efter kväll efter kväll.

Annons

De ser helt enkelt ut att vara fikets egna husband. Eller ännu bättre – en del av inredningen.

Med andra ord, det både ser ut och låter retro. Staffan Ljunggren jobbar mycket med varma, spröda cymbaler, tänk John Bonham. Men i stället för att banka skiten ur dem på det sätt Led Zeppelins trumslagare gjorde väljer Staffan Ljunggren att ”diska” dem. Ibland vandrar han hårt över trummorna med hela kroppens tyngd, men för det mesta använder han stora, svepande rörelser. Som många i lokalen försöker kopiera, förresten. Genom något som måste vara trummornas motsvarighet till luftgitarr och därför måste kallas lufttrummande. Jag är inte den enda som står och vevar med armarna och i luften.

Vi hade nästan lika gärna kunnat imitera Anders Ljunggren, eftersom även han bokstavligen trummar på orgelns tangenter. Han lyckas få orgeln att låta ungefär som tre instrument i stället för ett. Basgångarna är alltid sofistikerat tillbakalutade. Ta ”Worlds collide” till exempel. En otroligt intensiv låt som sammanfattar Trummor & orgel på ett ypperligt sätt. Dynamiskt och till synes bekymmerslöst. Och på det, lite åka-tåg-lyssna-på-blues-känsla.

60- och 70-talet är naturligtvis inte det enda som hörs. Jazzinfluenserna blir tydliga i låtar som ”Running”. Och man skulle göra det väldigt lätt för sig om man sa att det var allt. Trummor & orgel har ett eget uttryck, som det är svårt att hitta ursprunget till. Huvudsaken är att det finns där. Kanske är det också detta egna uttryck som gör att en äldre man sitter och filmar samma band med sin smartphone som de yngre i lokalen vilt trummar loss till. Det symboliserar hur generationsöverskridande musiken är.

”Arcadian flowers” används för att knyta ihop säcken och det känns som att konserten är slut innan den hunnit börja. Man hinner liksom inte tänka så mycket, utan står bara där, med näsan knappt innanför dörren eftersom det är så mycket folk, lyssnar, stirrar och trummar. Som paralyserad av Staffan Ljunggrens sista långa virvel på golvpukan.

 

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons