Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två bröllop och en cello – Gävlesymfonikerna imponerade igen

/
  • Solisten Mats Olofsson framförde Schumanns cellokonsert.

Gävlesymfonikerna var på bästa spelhumor vid torsdagens konsert och spred lättsinnig bröllopsmusik. Vår musikrecensent Lars Westin imponerades också av orkesterns egen solist Mats Olofsson.

Annons

Det började med ett bröllop. Och avslutades med ett annat. Däremellan kvällens höjdpunkt, Gävlesymfonikernas egen Mats Olofsson i Schumanns cellokonsert.

Chefdirigenten Jaime Martín lyfter gärna fram orkesterns egna musiker som solister. Vi har sett flera lyckade exempel tidigare och på torsdagskvällen fick orkesterns förstecellist Mats Olofsson kliva fram.

Robert Schumann skrev sin cellokonsert under två veckors feberaktigt arbete 1850. Schumanns verk är inte lika ofta spelat som Dvoraks cellokonsert, som vi får höra senare i vår, eller Elgars men har ett djup och skönhet som hugger tag.

Mats Olofsson för oss in i Schumanns ibland kärva tonvärld, den för romantiken välbekanta bilden av konstnären som försöker leva i en oförstående och obegriplig värld. De tre satserna kommer utan pauser. Den första, lite nervig och spretig, går över i den långsamma nästan överjordsligt drömmande andra satsen. Sista satsen livligare med kast och infall åt olika håll. Olofssons stråke är ibland mjuk och känslig, ibland obarmhärtigt hård.

Ett imponerande framförande och publikens gensvar blev därefter med flera inklappningar.

Kvällen inleddes med Mozarts uvertyr till Figaros bröllop. Ursprungligen var det en pjäs med revolutionärt tema som förbjöds i Frankrike. I Österrike var man mindre känslig och Mozart gjorde om pjäsen till en opera. Uvertyren är fyra minuter fyllda av sprudlande gott humör, som en upptakt till något man vet kommer att bli roligt och festligt. Så fungerar det också här. Martín och orkestern på bästa spelhumör sprider lättsinne i toner.

Bröllop blev det även i slutet av kvällen med musik ur Mendelssohns En midsommarnattsdröm. Mendelssohn skrev uvertyren till En midsommarnattsdröm då han 17 år. Många år senare fick han i uppdrag att skriva mer musik till dramat och här fick vi också lite av den musiken. Liksom hos Mozart strömmar musiken bara ut som om den bara finns där helt självklart. Här fångar musiken det trolska hos Shakespeare. Vilka väsen rör sig i nattens dimma? Vilka par är det som möts? Scherzot som älvor som dansar, fjäderlätt och skimrande. Många passager där flöjt och blås fint kommer in och lyfter musiken.

Som avslutning den sats alla har hört hur många gånger som helst, den pampiga bröllopsmarschen. Orkestern får den faktiskt att fungera som levande musik, majestätiskt mäktig. Men så skrevs den ju också på kungligt uppdrag.

Mer läsning

Annons