Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert, men glöden saknades

”Vi frångår våra principer i kväll” säger någon av de IDKA-ansvariga när vi visas in i stora salongen på Gävle Teater. Annars brukar de här arrangemangen alltid ta plats med publiken inne på det mindre scenrummet, men i kväll är den litauiske konstnären och tonsättaren Arturas Bumšteinas här och hans foto- och filmprojektioner behöver plats

Annons

 

Alltså sitter han ensam i ett hörn på scenkanten med en laptop och ett mixerbord medan det visuella materialet presenteras på en gigantisk duk mitt på scenen.

På en av bilderna, inledningen till ett moment som heter ”Weightshifting”, visas ett Wagnerpartitur. Bumšteinas omtolkar instrumenteringen till fyra gamla syntar, och notlängden översätts till vikter.

Han har gjort liknande saker tidigare, bland annat har han skrivit om ett partitur av Stockhausen till drinkrecept. När stycket sedan ska ”spelas” innebär det att man får se en snubbe blanda i ordning drinkar enligt det omtolkade partituret.

I ”Weightshifting” får omtolkningen möjligen mindre spektakulära, men minst lika genomgripande följder. När längden på tonerna inte längre tillmäts någon betydelse rycker man också bort ett av musikens fundamentala element.

Tonerna i det gigantiska ackord som bildas kan få spela för evigt i ett för alltid oavslutat muller. Nu blir det inte så. Långt senare visar sig evigheten illusorisk, när ackordet behandlas till nya ljudlandskap med elektronikens hjälp.

Detta innan vi faktiskt tar tillbaka våra principer och går in i scenrummet igen för kvällens huvudnummer: ”Bakgrundsljus” av Ida Lundén, ett verk som specialbeställts av Musik Gävleborg.

Det börjar bra med en spröd speldosa som vägleder sex musiker vid varsitt litet runt bord genom den första delen. Svårtämjd elektronik brusar och klingar motvilligt med.

Sen fallerar det helt. I den andra rörelsen ställer sig alla upp och spelar på specialbyggda syntar som monterats i glas- ögonfodral och försetts med ljudet av gamla instamatic-kameror.

Instrumenten innehåller ljussensorer och spelas med hjälp av ficklampor. Men det hörs knappt! Ljudet är så lågt att det överröstas av bänkgrannens andning, och lampskimret som är tänkt att bilda en helhetsupplevelse känns mest som garderobslekar i sammanhanget.

När de sedan faktiskt kopplar glasögonfodralen till förstärkare är det ändå svårt att skaka av sig känslan av att det här var roligare som koncept än som färdigt stycke. Instrumentens klanger är begränsade och dramatiska rörelser i musiken känns också lite hafsigt slumpartade, förmodligen just på grund av det.

Stycket avslutas med uppmickade tomtebloss. Det är vackert när det knäpper i mörkret efteråt, men förmodligen skulle hela stycket ha behövt mer av glöden som sprakade där, just precis innan. n

Mer läsning

Annons