Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsartist bjöd på ett makalöst framträdande

/
  • Berömd solist. Andrei Gavrilov kan skryta med hedersbetygelser som ”världens bäste pianist”, ”Man of the Year”, ”Gold Record of Achievement” och ”World Lifetime Achievement”.

Annons

Hur många vet att Gävle gästades av en världsartist i fredags? Förutom vi som var på konserthuset, vill säga?

Jo, den färgstarke pianisten Andrei Gavrilov, med ett cv som omfattar konserter med orkestrar från hela världen och de bästa dirigenter, kom till lilla Gävle för att framföra en av världens vackraste pianokonserter: Sergei Rachmaninovs 2:a i c-moll.

Jag måste säga det direkt, det var ett makalöst framträdande. Frågan är om jag sett och hört något bättre. Dessutom i ett av de verk som tillhör mina absoluta favoriter. Och på den nya flygeln med dess vackra klang.

Redan i första satsens alla arpeggion visade Gavrilov sin bländande teknik. I andra satsen, den bästa i mina öron, briljerade han i den kraftfulla kadensen. Liksom i tredje satsens grandiosa avslut, där andra temat går triumferande ur striden med första temat. Hans spelstil var inte stel utan otroligt avslappnad och inbjudande. Han satt verkligen inte i sin lilla ”glaskupa” utan tittade lika ofta ut mot publiken eller mot orkestern som på tangenterna.

Efteråt verkade han inte vilja lämna scenen, utan vi fick tre extranummer. Först Chopins första och sista nocturne, som spelades så mjukt, smekande, kärleksfullt och känslosamt. Därefter, för att det inte skulle bli alltför sentimentalt enligt Gavrilov, blev det Prokofjev och ett av hans tidiga verk. Full attack på tangenterna och hade man slumrat in efter Chopin så vaknade man garanterat av detta.

Det här var ett program helt i min smak. Tyngdpunkten låg på solisten och hans framträdande som ramades in av lättare verk framförda av orkestern. Tidigare exempel med mastodontverk efter solist och paus hoppas jag är ett minne blott. Nu blev det lättsamt med Mozart Uvertyr till Trollflöjten och Beethovens ”miniatyrsymfoni”, den 8:e i F-dur. Båda verken frejdiga och stunsiga, lättsamma och lagom motvikt mot huvudnumret.

Christian Vásquez dirigerade, precis som sist, utan partitur – utom vid solistframträdandet. Angelägen om att lyfta fram solisten, tacka orkestern och hålla sig själv lite i bakgrunden. Fast vi alla vet ju att han är en riktig vitamin- och energikick för musikerna, det märktes inte minst i de stunsiga stråkarna.

Var det här Årets konsert? Ja, jag vill nästa påstå det, även om året just har börjat. Det ska mycket till för att kunna toppa det här.

Bodil Proos

Mer läsning

Annons