Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världsmusiker lockade tolv till Konserthuset

/
  • Alberto Pinton Quintets harmonier och disharmonier stämde väl med kvällslyktornas blänk i Gavleåns rinnande vatten.
  • gick i moll. Alberto Pinton Quintets harmonier och disharmonier stämde väl med kvällslyktornas blänk i Gavleåns rinnande vatten.

Att en av världens ledande musiker i sin genre besökte Gävle Konserthus hjälpte inte. Han lockade ändå inte mer än tolv personer förutom de båda Gävletidningarnas recensenter.

Annons

Det hjälpte heller inte att man på köpet fick lyssna till en av de bättre svenska grupperna när det gäller experimentell jazz.

Tyvärr hade stans jazzarrangörer lyckats ordna två toppkonserter samma kväll. Medan Alberto Pintons kvintett och tubaisten Per-Åke Holmlander blåste på i konserthuset spelade Sandviken Big Band i Folkets hus.

Hur som helst så fick de få åhörarna i konserthusets restaurang uppleva något alldeles speciellt.

Per-Åke Holmlander började med att blåsa i aluminiumrör. Han klickade, klingade och brölade om vartannat. Jag associerade till en dimmhöljd hamn med stilla vatten och fyrsignaler i fjärran.

Sen tog han bastuban i famnen och drog ett par jojkar. Det var som om en vinande vind tagit sig in bakom konserthusets glasvägg. Han gnydde, gnisslade, stånkade, väste.

”Att spela bastuba är mest idrott och lite musik”, sa han anspråkslöst.

Hans tredje instrument var cimbasso eller kontrabasventiltrombon, ett instrument som började användas i italiensk opera. Holmlander höll tonen länge och andades in samtidigt som han blåste ut.

Ur det ansträngande instrumentet fick han fram en mjuk vals.

Så var det dags för kvällens andra set, med barytonsaxofonisten Alberto Pinton och hans fyra medmusikanter.

Basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Kjell Nordeson höll grundrytmen, drev på och lugnade ned, medan Pinton och trombonisten Mats Äleklint gled ut på fantasirika vandringar i gränsländet mellan harmoni och disharmoni och ibland över gränsen till nutida konstmusik.

Harmonierna gick för det mesta i moll och stämde väl med kvällslyktornas blänk i Gavleåns rinnande vatten.

Varken Holmlanders eller Pintons tonvandringar är av det lättillgängligare slaget. Men för den som höll örat och sinnet öppet bjöd de på upplevelser som man kan bära med sig länge.

Betydligt fler än tolv pers borde ha vågat göra det.

Mer läsning

Annons