Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikalisk Kaurismäki på Dramaten

/
  • Nu sätter Nadja Weiss upp

Nadja Weiss tar Aki Kaurismäkis "Mannen utan minne" till Dramatens scen. Den fåordiga vardagsabsurdismen får tala när filmen för första gången blir teater i Sverige. Genom utsatta människors öden ställs frågor om identitet, utanförskap och empati.

Annons

På scenen står en man och blickar vilset ut över publiken. Han har tappat sitt minne. På väg till Helsingfors för att söka jobb blir han svårt misshandlad och minns inte längre vem han är.

Aki Kaurismäkis underfundiga klassiker "Mannen utan minne" var en perfekt utmaning för Nadja Weiss, som fascineras av kommunikation bortom orden. Tillsammans med bandet Tonbruket har hon gjort historien till sin egen.

– Jag såg filmen innan jag började regissera och undrade hur den skulle vara att sätta upp. Den är befriad från det psykologiserande och det är situationerna som gäller, säger hon.

Musiken har fått en större roll än i filmen, det är till Tonbrukets toner huvudpersonen "V" rekonstruerar sin identitet.

– På ett sätt är det här som en dans- och musikföreställning, utan dans. Men förflyttningarna och rörelserna mot varandra är det som talar.

"V" börjar leva ett fattigt liv i samhällets utkanter, men med nya vänner och en spirande kärlek. Att helt starta om kan vara både en ångest och en möjlighet, funderar Nadja Weiss.

– Många kommer också hit utan identitet, pass eller personnummer. Om man fråntas sitt pass kommer man inte någonvart, säger hon och pratar om hur lätt det är att halka ur samhället.

– Att ta sig in igen är däremot som att gå in i en vägg.

Hänvisningarna till Helsingfors är nedtonade. Nadja Weiss tänker att det skulle ha kunnat vara var som helst i ett Europa där problemen är likartade och tonläget allt mer våldsamt. De olika aktuella förslagen om att förbjuda tiggeri reagerar hon starkt mot. Men hon uppskattar Kaurismäkis nedtonade politiska budskap.

– Pjäsen har en underton av de här diskussionerna, men det är individernas liv som skildras.

Scenens färgskala går i grått men karaktärerna är alla färgstarka. Nadja Weiss undviker att skapa karikatyrer av hemlösa och pekar i stället på värdigheten hos dem i utkanten.

– De lever i ett ekosamhälle och byter saker med varandra. "V" får värme när han kommer dit, han är trasig men ingen lägger någon värdering i det.

Hur man behandlar sina medmänniskor är en fråga Nadja Weiss återkommer till. Bara dagar efter premiären sätter hon upp "Rädsla urholkar själen" med likartat tema, på Kulturhuset Stadsteatern. Sedan regidebuten "Törst" 2009 har hennes behov av att regissera bara växt sig starkare. Nu har hon hittat sitt eget språk, med en större blandning av olika konstformer.

– Man hamnar lätt i en teaterform som förklarar allt. Men som publik vill jag känna att mitt eget huvud börjar tänka.

Det oförklarade är också vad som gör Kaurismäkis film så full av humor, tycker Nadja Weiss.

– Situationer i vardagen kan vara fruktansvärt komiska, men så fort man ska visa upp dem så blir det inte roligt längre. Så vi har försökt att skala av.

Dragningen mot ett starkt formspråk handlar till viss del om inspiration hemifrån, hennes mamma är scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss och hennes pappa var författaren och dramatikern Peter Weiss.

– Mamma säger att mina föreställningar har någon konstig, likartad rytm som pappa hade. För mig måste det finnas en rytm, som ett musikstycke. (TT)

Mer läsning

Annons