Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När grovkornigt blev status

/
  • Konstnären Claes Oldenburg, 1966. ”Han gjorde skulpturer av vardagsföremål och jag bad honom gå ut på Oxford Street bara för att se vad som hände. Folk trodde det var rea någonstans, att han hade hittat billig tandkräm”, berättar Hans Hammarskiöld. Foto: Hans Hammarskiöld
  • Det som ser ut som en noga arrangerad bild är i själva verket en ögonblicksbild från Skansen. ”Jag hade ett teleobjektiv och hann ta en enda ruta där hans ansikte var i profil”, berättar Hammarskiöld.

Foto: Marc Femenia
  • Författaren Carl Sandburg 1959.
  • Fotokonst 1958. Affischen till Tio fotografers första utställning, formgiven av John Melin och Anders Österlin.Foto: Historiska Media
  • Tio fotografer. På Hötorget i Stockholm 1959.Foto: Historiska Media
  • Foto: Marc Femenia/Scanpix

Året var 1958 och för en ny generation fotografer var allt möjligt. Världen väntade, bilder strömmade in från alla håll och fotografi började sakta betraktas som konst.
Gruppen Tio fotografer kom helt rätt i tiden.

Annons

I år är det femtio år sedan Tio fotografer bildades, men egentligen började det redan 1949, med utställningen ”Unga fotografer”. Tillsammans med några kollegor ville Hans Hammarskiöld utmana etablissemangets snäva syn på fotografi. En bra bild var finkornig och skarp och innehöll hela gråskalan, grovkorniga bilder ansågs vulgära.

– Vi gjorde dem grovkorniga i svart och vitt för att provocera den äldre generationen så mycket vi kunde – det var lättare då än i dag. Vi struntade i om foto var konst eller ej, men å andra sidan höjdes fotografens status väldigt efter den tiden, berättar Hans Hammarskiöld.

Av de tio fotografer som bildade den legendariska gruppen är det bara han och Lennart Olsson som lever i dag. 83 år gammal är Hans Hammarskiöld fortfarande i högsta grad yrkesverksam, lika mångsidig som tidigare. Hemma i köket i radhuset utanför Stockholm berättar han om en annan tid, ett femtiotal då nya möjligheter öppnade sig.

– Det var alldeles efter kriget, vi hade inte fått se utländskt fotografi och plötsligt strömmar alla dessa tidskrifter och böcker in. Vi blev inspirerade och alldeles berusade av bildflödet.

”Är detta konst? – Jag tror det!”, skrev intendenten för Lunds konsthall i katalogen till ”Fotokonst” 1958 – utställningen som blev debuten för Tio fotografer. Under kriget hade fotojournalistiken erövrat ny status och intresset för den fotografiska bilden växte både bland konstintresserade och allmänheten. Hans Hammarskiölds fotografier från London, Tore Johnsons från New York, Georg Oddners bilder av jazzscenen och Lennart Olsons grafiskt rena fotografier fick recensenterna att lyriskt tala om nyskapande pionjärer och en ny bildsyn.

– Vi kom i helt rätt tid och fick en fantastiskt start. Sverige började öppna sig och vi fick omedelbart jobb allihopa. Bara att kunna resa till Paris, som varit stängt under kriget, var fantastiskt. Äta mat med vitlök. Det var en jättespännande tid. Alla de stora konstnärerna kände varandra.

Såväl Hans Hammarskiöld som gruppens övriga medlemmar var redan framgångsrika när Tio fotografer bildades. Syftet med gruppen var inte att skapa sig ett namn eller dra in nya jobb, i grunden var det praktiska skäl som fick fotograferna att samarbeta.

– Vi reste mycket och behövde en fast punkt i stan. Ingen av oss hade råd med en egen sekreterare eller ett eget mörkrum. Nu hade vi någon som tog emot våra bilder, såg till att de hamnade hos tidningarna och skötte det praktiska, berättar Hans Hammarskiöld.

Han hade några år för brittiska Vogue bakom sig, Londonår som innebar såväl prestigefulla mode- och inredningsjobb som frihet att utveckla det mer fria fotograferandet.

– Det var en annan värld. Där var fotografen kung, man kunde vara hur divig och besvärlig som helst och ändå beundrad av alla. Jag, som kom från mitt mörkrum i en kolkällare i Stockholm, fick assistenter, inspicienter, rekvisitörer och redaktörer som alla gjorde som jag sade. Jag inspekterade när det var klart, kunde säga ”den där blå bakgrunden blev inte bra, byter du mot en röd i stället?”. Så gick det till. Det var roligt, men både före och efter den perioden har jag arbetat helt själv.

Tio fotografer var ingen homogen grupp, medlemmarna hade alla olika inriktningar, från porträtt och reklam till naturfoto och reportage. Därmed konkurrerade de egentligen heller aldrig med varandra. Hans Hammarskiöld var den kanske mest mångsidiga av dem och gjorde modejobb, porträtt, reportage, bildspel och mycket annat. Han blev också en omtyckt fotograf i näringslivets topp, kanske för att han kallats ”eleganten i svensk fotografi” och gärna lyfter fram det vackra.

I mitten av sextiotalet reste han runt jorden tillsammans med familjen Wallenberg för att dokumentera deras arbete. Fantastiska resor, alltid i första klass, med geishafester, toppmöten och motorcykeleskort. Kungafamiljen har han också porträtterat; uppdrag med begränsad konstnärlig frihet, som just därför blir en utmaning.

– Det är inte samma kreativa process, men att ta bilder på uppdrag handlar om att kompromissa för att lösa en uppgift. Om jag vore väldigt förmögen och kunde fotografera bara det jag ville hade jag tröttnat för länge sedan. Det är blandningen som hållit mig igång. (TT Spektra)

Mer läsning

Annons