Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Harry mötte Sally – som mognande banan

/

Annons

Idén för ”En dag” är enkel, men i sin självklarhet briljant, den typ av idé som man dunkar sitt huvud i en tegelvägg för att man inte kom på först.

David Nicholls skildrar via vännerna Emma Morley och Dexter Mayhew resan mot medelåldern, och det briljanta består av att de flesta av deras dagar mellan 20 och 40 går oss förbi, förutom en dag varje år: 15 juli, dagen då de träffas för första gången efter att sista kvällen på universitetet ha plockat upp varandra.

Emma är smygförälskad i Dexter, men deras första natt tillsammans mynnar endast ut i vänskap. Hon är arbetarklass, politiskt engagerad, den typ av tjej som 1988 skulle kunna ha en plansch av Nelson Mandela på studentrummets vägg; han är överklass, attraktiv, van att tillvaron är friktionslös.

Åren efter universitetet glider han planlöst omkring i livet, medan Emma gräver ner sig själv mentalt i tacoköttfärs med ett snabbmatsjobb på en mexikansk restaurang. Han berusar sig, äger natten, hon skriver poesi och drömmer sig bort.

”En dag” har liknats vid ”När Harry mötte Sally”, en given referens, inte bara för upplägget om vänner som blir ett par, utan också för att David Nicholls har samma lätthet i språk och dialog som Nora Ephron.

Nick Hornby är en lika självklar referens, i synnerhet i romanens inledning.

Men i takt med att åren går blir ”En dag” en mörkare berättelse, som likt en banan brunfläckas, samtidigt som den får en tydligare, mognare smak.

Jag roas initialt av texten, men grips först när ungdomens lättsinne börjar övergå i medelåldern. Lyckans tidvatten vänder, och medan Emma börjar få ordning på sitt liv, blir Dexter för gammal och rutten för rollen som programledare, och han gifter sig och skaffar ett vanligt svennejobb.

En period säger de upp kontakten, när de inte längre står ut med varandra, men snart blir de varse vad läsaren hela tiden är medveten om – att de är bättre tillsammans.

När David Nicholls för några år sedan gav ut ”På vinst och förlust” uppskattade jag hans komiska lätthet, men ”En dag” är en roman på en högre nivå. Han har skrivit en krönika över Blair-årens England som berättar om en generation speglad i två människor.

När Tracey Thorn släppte låten ”Oh! The Divorces” läste jag någon kritiker som frågade sig om det går att skriva medelålders popmusik. När ”En dag” blir film i regi av Lone Scherfig kommer jag att höra Tracey Thorn på soundtracket oavsett om hon finns där eller ej.

När de första årens glättighet övergår till ett sökande för av att hitta ro, och kanske till och med lycka, i medelålderns kompromisser, utvecklar sig ”En dag” till en hjärtskärande roman om det som från början såg så löjligt orealistiskt ut: Livet efter 40.

Mer läsning

Annons