Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När världen skälver

Annons

Sogne-fjordens vattenyta började koka av Japan-jordskalvet, skriver norska tidningen Verdens Gang.

En forskare bekräftar att det är troligt att händelserna hade samband med varandra.

För de som bodde vid stranden var vågrörelsen ett skådespel. Folk filmade med mobilerna.

Så när världen skälver på andra sidan jordklotet sitter vi hemma som betraktare. En liten våg når oss.

Vi tittar på nyheterna om Japan och Libyen. Nästa vecka handlar rubrikerna om något annat.

Och vi blir lika förbannade på framtinat hundbajs som vanligt.

Eller på att sjukvården prioriterar den ena angelägna operationen framför den andra.

Världen är mer överblickbar än någonsin. Men ofattbara katastrofer fortfarande lika avlägsna.

Det är en märklig känsla. Vi borde rimligen ätas upp av skam på vår fredliga, nordiska bergstopp.

Vi som lever förhållandevis behagligt medan miljoner människor plågas av krig och svälter. Denna ständigt pågående kollektiva skuld delar vi med så många att den tycks lätt att bära. Bara den plötsliga katastrofen når oss. Som en liten våg.

Men också ett antal av oss svenskar kommer att drabbas av katastrofer, personliga katastrofer. Närstående som omkommer i bilolyckor, drabbas av cancer, fastnar i drogträsket, begår självmord.

Kanske är det därför vi kan fortsätta som vanligt. Därför att vi vet att tryggheten är bedräglig också för dig och för mig. Någons barn dör på sjukhuset i morgon, någon upptäcker en knöl i bröstet, någon får handen kapad i en arbetsplatsolycka. Man vet aldrig om framtiden.

För den enskilda människan upplevs olyckan inte som mindre därför att den orsakats av en fyllekörning istället för av naturens krafter eller en libysk diktator.

Mer läsning

Annons