Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nattsvart barndom, fniss

/

Annons

”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne”, skriver Édouard Louis – eller Eddy Bellegueule, som han döptes till – i den första meningen av sin uppmärksammade, självbiografiska debutroman. Det gäller nog alla som växte upp i samma nordfranska by som han, åtminstone av hans egen skildring att döma. Överallt finns samma alkoholism, samma våldsamma män och samma bittra kvinnor framför tv-apparaterna. De som har jobb blir snabbt nedbrutna, men de flesta är arbetslösa.

Persongalleriet är dessutom närmast en karikatyr av Marx och Engels tes om trasproletariatet som en passiv förruttnelse, beredvillig att låta sig köpas av reaktionära syftet. Främlingsfientligheten är till exempel på den nivån att Eddys mamma framstår som en antirasist när hon säger att hon, trots att araberna och ”svartingarna” tar alla pengarna från staten, för den skull inte vill ”döda dom, hänga dom eller sätta dom i läger”, som Eddys pappa vill.

Bögar har det inte heller något vidare, vilket Eddy får erfara. Det räcker med att han är högst medioker i skolan – alltså inte urusel som de riktiga grabbarna – och inte gillar fotboll för att omgivningens misstankar ska väckas. Några år senare blir han konstant fysiskt och psykiskt misshandlad i skolan på grund av sina ”manér” (svängande höfter, smala kropp, pipiga tal).

Eddy förnekar länge sanningen för sig själv och andra. Först i slutet av högstadiet ger han till sist upp sin telekinetiska kamp: könet vägrar resa sig i kontakt med tjejer, hur intensivt han än koncentrerar sig.

Det finns i stora drag två krigande parter i den här berättelsen: berättarjaget och de andra. Den ena är sympatisk och den andra helt genomvidrig. Louis slakt av sina släktingar får Knausgårds böcker att framstå som en akademiledamots trivsamma festskrifter över kollegor.

Svårast har jag för den ständigt poängterade intellektuella asymmetrin: Medan berättaren befinner sig på andra sidan klassresan (närmare bestämt som sociologstudent på prestigeuniversitetet École normale supérieure) med ett språk så metaforiskt och analytiskt att det väl för hans familj passerat det bögiga på väg mot det fullkomligt obegripliga, porträtteras familjemedlemmarna konsekvent med ett halvt hjärndött talspråk.

Och det är inte endast enskilda individer han skriver ned, det är hela den klass varifrån han rest sig. När mobbarna sparkar honom i magen kan han i en parentes ironiskt konstatera: "chosefriheten man möter i de lägre samhällsskikten, rättframheten hos enkelt folk som gillar ett gott skratt, hos de levnadsglada".

Ja, det finns gott om orsaker att bli förbannad på den här boken. Samtidigt har den en språklig exakthet och emotionell direkthet som gör den till en sällsynt levande skildring. Det mesta ligger i stilen, i kombinationen av en nykter, analyserande ton och den helt oblyga redovisningen av pojkens mest utsatta situationer. Sociologen och det stukade barnet blir en perfect match.

Och kanske viktigast av allt: det finns en svart humor här som ofta avväpnar alla invändningar. När Eddys homofobiska mamma kommer på honom med att bli analt penetrerad av sin kusin – en lek som vid det läget pågått länge i det fördolda – så är det väl ungefär så mörkt det kan bli, och samtidigt öppnar humorn en reva i romanens yta av förakt. Vi skrattar åt alltsammans, dels åt den stackars mamman, visst, och åt berättarjaget, men mest av allt åt livet självt, och dess absurda och ofta hopplösa rollfördelning.

LÄS MER: Édouard Louis om sin brutala klasskildring

Mer läsning

Annons