Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nobelpris kan bli framtida skydd

/
  • Svetlana Aleksijevitj hade önskat att Tjernobyls offer, alla de brandmän som hon intervjuade inför
  • Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur för sina

För sin kartläggning av den sovjetiska människans själ och känsloliv får den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj årets Nobelpris i litteratur. Sällan har jublet i Börssalen varit högre.

Annons

Sedan fyra år tillbaka bor Svetlana Aleksijevitj åter i Minsk, Vitryssland, där hennes böcker varken säljs eller finns på bibliotek. Trots att hon inte får ge intervjuer höll hon en presskonferens efter tillkännagivandet.

– Den ryska informationsministern har ringt och gratulerat men inte ett ord från Lukasjenko och hans folk, berättade hon.

Hennes svenska översättare Kajsa Öberg Lindsten ser Nobelpriset som ett framtida skydd för en författare som öppet kritiserat både Lukasjenko och Putin och vars hela livsverk klär av generaler, auktoriteter och all form av heroisk nationell historieskrivning. Svetlana Aleksijevitjs böcker är en djup kärleksförklaring till den lilla, enkla människan, till hennes röst och smärta.

På den vitryska landsbygden är hon en älskad författare för många men inte alla, berättar den svenske filmaren Staffan Julén som just nu gör en dokumentär om Svetlana Aleksijevitj och reser runt med henne.

– Det här är inte bara ett pris till henne utan också ett pris till alla de människor hon skrivit om, till alla de röster som inte blivit hörda helt enkelt.

Om Svenska Akademien förvånade var det genom att ge priset till den författare som, efter förlaget Ersatz ambitiösa utgivning, var så många svenskars favorit. Priset kommer två år efter att hon avslutat sitt enorma livsverk, "Utopins röster", och det var också för att kunna sätta punkt som hon flyttade hem till Minsk och till det ryska språket.

Svitens fem böcker är ett slags polyfon vittneslitteratur, skriven med ambitionen att ge den vanliga sovjetmänniskan en litterär röst. I starkt bearbetade, ofta korta monologer berättar kvinnliga soldater, barn, brandmän och andra om sina katastrofer. Men när Svetlana Aleksijevitj fogar samman denna väldiga kör är det genom att ge den en egen ton som genomsyrar precis allt, framhåller hennes svenska översättare, Kajsa Öberg Lindsten.

– Hon är en nydanare. Hon säger själv att hon har påverkats av den vitryske författaren Ales Adamovitj, men hon har utvecklat genren i nutid. Han skrev berättelser om folk i byarna under kriget, men hon har fortsatt och gjort det på ett helt eget sätt. Det är ett slags musikaliska mästerverk i form av dokumentärromaner.

Genom att ge henne priset vidgar Akademien sin syn på litteratur. Men även om hennes böcker bygger på tusentals intervjuer är det djupt missvisande att beskriva dem som journalistik. Lyhördheten och det hårda urvalet är snarare poetens. Bakom skrivandet anas Dostojevskij och de andra stora ryska mästarna. Själv refererar hon till Nobelpristagaren Joseph Brodsky.

– Det måste finnas någon form av elektrifiering. Om det är tomt mellan raderna så är det inte konst. Brodsky säger någonstans att skillnaden mellan dålig litteratur och god litteratur är att den goda har en form av metafysik, sade hon själv till TT för två år sedan.

Efter att ha skrivit om krigets fasor i alla former arbetar hon just nu med en bok om kärleken.

Det är den hennes läsare väntar på nu. Om man känner Svetlana Aleksijevitj rätt är inte heller dessa berättelser fria från lidande.

Mer läsning

Annons