Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny blick på 1970-talets barn-tv

/

Annons

Efter 20 år av ängslig neutralitet är tiden vara mogen för en barnserie om klass och sociala orättvisor. ”Pappas pengar” handlar om Sveriges rikaste familj, men när 1970-talets barn-tv visste precis vem skurken var vill seriens skapare Erik Haag hellre ställa frågor.

I stereon snurrade Nationalteaterns barnskiva ”Kåldolmar och kalsipper”, där Yllet befriar sina vänner från gruvan och reser till Vietnam. I tv protesterade Ville, Valle och Viktor mot att bilarna tog plats på barnens bekostnad och julkalendern handlade om barn i ett höghusområde, eller om en höggravid Claire Wikholms kamp mot köphysteri och miljöförstöring.

1970-talets barnprogram utsätts än i dag för kritik, delvis på lösa grunder. Att flera barnprogram hade en politisk underton är klart, men Erik Haag, i dag aktuell med den nya tv-serien ”Pappas pengar” i Barnkanalen, har tagit till sig det vuxna tilltalet i 1970- talets barn-tv.

– Barnprogrammen då var dåliga på hundra sätt, men det kändes som att de tog mig och publiken på allvar. Jag gillade att de handlade om något, det fanns ett innehåll.

”Pappas pengar” är en komedi för barn om Sveriges rikaste familj, en mix av tidskriften Gods och Gårdar och ”Ville, Valle och Viktor”, med Erik Haags ord.

– Rättvisa och orättvisa är politiska frågor, men det är verkligen inget partipolitiskt program. Jag är uppvuxen med politiska barnprogram och de levererade svar på ett sätt som jag inte tycker att vi gör. Vi är mer intresserade av att röra till det.

Den vanligaste samhällsfrågan i barn-tv på senare år har varit miljöförstöringen. Men redan på 1970-talet undrade Kapten Zoom vart skräpet tog vägen. Även om 1970-talet ofta stämplats som naivt och propagandistiskt hittar man inte många utpräglat politiska program från den tiden, berättar Göran Everdahl, författare till ”Kom nu’rå!”, en nostalgisk tillbakablick på barnprogram från förr.

Medvetenheten för frågor som miljöförstöring, tredje världen och konflikter i Latinamerika och Asien kan i dag ses som självklar, men i början av 1970-talet handlade det om en nyvaknad entusiasm för omvärlden.

– Långt in på 1960-talet reste folk inte, världen var inte tillgänglig. Vi kan skoja om tv-program som berättar om barnen i Chile, men det handlade inte bara om politisk naivitet, menar Göran Everdahl.

1970-talet var den mest expansiva perioden i barnprogrammens historia. Sveriges Televisions utbud växte och mycket gjordes för första gången.

– Det var en speciell tid. Jan Guillou har sagt att man anställde en halv Vietnamdemonstration på Tv2. Det behövdes mycket folk och många av dem var unga och nykläckta. Alla var inte vänstermänniskor, men tillräckligt många för att man skulle se en skillnad i programutbudet. Många av de yngsta hamnade på barnredaktionen, säger Göran Everdahl.

Tjugo år senare fick de politiska barnprogrammen en töntstämpel som var svår att bli av med, Staffan Westerberg fick klä skott för en rad anklagelser när hans program kallades vänsterpropaganda, trots att han var helt opolitisk.

– Man har varit så rädd för att vara politisk. I de kommersiella kanalerna har barn- och ungdomsserierna gått tillbaka till en slags importerad ”nu ska vi vara glada”- modell à la 1950-talet, uppblandat med tuff manga för killarna. Jag kan sakna viljan att prata med barn som jämlikar, att vilja visa världen som den faktiskt ser ut, säger Göran Everdahl och fortsätter:

– Redan på Charles Dickens och HC Andersens tid hördes röster om att berättelser om barn som svälter och dör verkligen inte är familjeunderhållning. Men de tvekade inte att visa verkligheten för barn och är fortfarande bra förebilder.

Elin Viksten

Mer läsning

Annons