Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Allt vi redan visste om Kulturmannen

/
  • Amerikanska Meg Wolitzers roman landar mitt i den svenska debatten.

Meg Wolitzer skrev en rolig roman om den ökända Kulturmannen – utan att ens känna till ordet. Nu på svenska blir boken högaktuell. Vår recensent kallar den brännande.

Annons

I första klasskupén på ett flygplan sitter det äkta paret Joan och Joe Castleman. De är på väg till Helsingfors där Joe ska ta emot Helsingforspriset (ett fiktivt författarpris som inte är lika prestigefyllt som Nobelpriset men nära på) Priset ska bli det slutliga erkännandet på hans framgångsrika författarkarriär.

Joan noterar under resan hur hennes man njuter av uppmärksamheten från den unga flygvärdinnan, en syn hon varit med om många gånger under deras äktenskap och beslutet att lämna honom tar slutligen form.

Det låter som ett traditionellt långsamt skilsmässodrama men Meg Wolitzer gör en helt egen version av ämnet som aldrig sätter sig till ro utan ständigt är i rörelse.

“Hustrun”, som kom ut 2003 och nu kommit i svensk översättning, är en brännande satirisk roman om den i svensk mediadebatt så kallade Kulturmannen; en typ med representanter i varje epok som äger strukturerna, institutionerna, biblioteken och som upprätthåller sin position som manligt geni genom en hyllningskör av både kvinnor och män, för att använda Eva Witt-Brattströms beskrivning.

Den amerikanska författaren Meg Wolitzer som tidigare har skrivit ett tiotal romaner (The Ten-Year Nap, The Interesting, för att nämna ett par) behandlar i “Hustrun” frågan om identitet och skrivande ur ett feministiskt perspektiv.

Det är 64-åriga Joan som berättar historien om sin “geniale” man, en historia som rör sig från det glamorösa livet i nutid tillbaka till deras första möte. Joe var då en 25-årig universitetslärare på en kurs för kreativt skrivande och Joan den blonda skolflickan med författarambitioner som föll för honom. Joan hoppar av universitetet och Joe lämnar sin dåvarande fru och barn.

Joe har en dröm om att bli författare men allt han skrivit har refuserats och Joan tycker själv att hans texter inte håller måttet. Men istället för att säga det så ger hon honom det beröm han så enträget eftertraktar. Hon göder honom på alla sätt hon kan och Joe slår plötsligt igenom stort med den första romanen. Dörrarna öppnas för honom och Joan blir hans följeslagare på resan. “Jag var hustrun. Jag tyckte först om min roll, uppskattade makten som den förde med sig och som många av någon anledning inte ser, men den finns där.”

Utan sentimentalitet låter Meg Wolitzer Joan skala av illusionerna en efter en. Hon skonar ingen, inte heller sig själv. Med en torr humor summerar Joan sitt liv och de uppoffringar hon gjort. Det är förvånansvärt hur lätt hon skär bort alla tycka-synd-om-sig-själv för att ersätta med konstateranden på både det mentala och det fysiska planet; “Jag lutade mig tillbaka mot kudden och såg på när han snärtade på en kondom med ett sjungande tjong som om han slog an en banjosträng, och sedan lät jag honom pressa sig in i mig samtidigt som jag hoppades att min närvaro på det stora hela var till någon slags hjälp.”

Den torra humorn går som en tråd genom berättelsen men efter halva romanen saknar jag en starkare känsla att landa i. När Joan i en situation plötsligt visar sin sårbarhet når det inte riktigt fram. Det hade räckt med bara en glimt av den avgrund som ligger mellan den krassa tonen och upptäckten av att Joan gjort ett betydligt större offer än vi först anar.

Här finns en plötsligt öppning i historien men Wolitzer väljer till min förvåning istället att sluta cirkeln. Det gör att berättelsen cementeras och även om det är en underhållande läsning så bekräftar det bara det jag redan visste.

Mer läsning

Annons