Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Åsneprinsen skriker klockrent från Hagsätra

/
  • Författaren Caroline Hainer är själv uppväxt i Stockholmsförorten Hagsätra. Hon debuterade med relationsromanen

Annons

"Åsneprinsen" av Caroline Hainer börjar nästan som en barnbok. Sedan växer den upp, i takt med att Jim, huvudpersonen, blir äldre och omsider når medelåldern.

I en barnpjäs utstöter han ett perfekt åsneskri och det där vrålet blir sedan hans trumfkort eller bytesvara. Han får en plats i gruppen och slipper mobbning om han då och då utstöter sitt skrik.

I de tidigaste partierna finns det något av serietidning över berättelsen. Man kan få lust att läsa högt ur den för en tioåring.

Jim är och förblir otrygg men man får aldrig riktigt klart för sig vad som egentligen skapar denna eviga osäkerhet. Det kanske är bra. Man sliter med frågan och får hela tiden nytt material som belyser hans oförmåga att välja. Denna svårighet bestämmer hans liv.

Personerna skildras med lågmäld och mild humor, med lika mycket värme som respekt och Hagsätra, barndomslandet, beskrivs med säker blick för stadsdelens egenart och ett par nävar vemod.

Så får tjejerna former eller den tiden kommer när Jim börjar lägga märke till sådant. Det oroar honom också. Varför måste man överge Biggles, tänker han. Under en tid har han en nära vän som sedan växer ifrån honom.

Hainer har ett direkt och okonstlat tilltal, som om vi tog del av ett samtal mellan vänner. Även dialogerna är klockrent återgivna, trots att de nästan alltid bara innehåller kallprat och tomma fraser. Inte så mycket blir tydligt utsagt, samtalen rullar fram i gamla hjulspår, men det är rena prickskyttet och som läsare skrattar man ofta högt av förtjusning. Författaren har avgjort en dramatisk ådra och borde kunna åstadkomma intressanta texter för scen och radio.

Så börjar Jim läsa engelska på universitet och Hainer tecknar den miljön lika trovärdigt. Jim själv kryper belåtet ner i alla hål han hittar i tillvaron; väl där slipper han välja eller vara någon.

Det är på det hel taget imponerande att Hainer kan få berättelsen att fungera så väl trots att den bärs upp av en person som har så lite att komma med och som är så konflikträdd. Han saknar ju i stort sett identitet och egenskaper.

Så möter Jim Vera och den stora kärleken. De lever studentliv, gör utflykter, umgås med hennes kompisar och skaffar lägenhet. Hon pluggar och han extraknäcker, de får en vardag ihop.

Men man undrar vad den skärpta överklasstjejen Vera egentligen ser i honom, vi ser ju nästan ingenting och då är vi ändå inne i hans skalle i en hel bok. När jag försöker samla ihop det han tänker, säger och gör blir det nästan bara smulor i en påse.

Det finns en fatal obalans mellan dem. Vera är en glad och stark tjej men får hela tiden fylla ut det där tomrummet kring Jim. Men den där obalansen består i tre år, innan allt spricker.

Två av Jims barndomsvänner finns med som bifigurer, den av tidens politiska schabloner proppfulle Mats och Erik som mer än något annat vill bli hårdrockare. De och andra personer i Hagsätra ger "Åsneprinsen" ett klassperspektiv.

Romanen är lättsam och underhållande. Samtidigt finns det en sorgsen ton under den där småleende texten. Jim hittar inte sig själv - men han försöker inte heller leta efter den han kunde bli. För sent inser han att man inte kan leva så.

"Åsneprinsen" är alltså en bildningsroman där centralfiguren egentligen aldrig blir bildad. Men han tar jobb som lärare i Hagsätra och vi anar att när han i den rollen ska bilda andra kommer han själv att på köpet förkovras och förändras.

Mer läsning

Annons