Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Att vara 20 år och arg

/

Linna Johansson har skrivit en viktig roman om att vara tjej. Och om den svåra 20-årsåldern som så ofta missförstås och missas, konstaterar vår 26-åriga recensent Stina Berglin.

Annons

För åtta år sedan var det som att Linna Johansson försvann.

Försvann som ledarskribent på Expressen, försvann som feministisk debattör. Hon med sitt lysande fanzine "Bleck", hon som var med i antologin "Fittstim", hon som var med och gjorde något.

Hon skulle skriva en roman. Och nu är den klar.

Det är ett svårt företag: att ta sig fram genom livet, utan riktning, utan någon ide eller annan färdkost än det snattade godiset från Ica och lite folköl. Biten i hälarna av tankar på hur det borde vara, hur man borde känna. Hur man kanske borde vilja plugga, jobba, backpacka, bli vuxen.

Och något ännu svårare: upproret. Utan att benämna det som sådant, men ändå att försöka ställa sig utanför, försöka sig på sina egna definitioner. Är det ens möjligt? Hur ska man som ung tjej navigera genom tillvaron, när så många gränser redan är dragna (men osynliga) och så många gränser redan är utsuddade (men tvärsäkra) och när allt ter sig inrutat, men själv är man gränslös.

Lollo och Lidija är 20 år, och inte på väg någonstans, men samtidigt på väg överallt. I sakta berusat mak genom Vinterviken, uppfyllda av ett ilande rus på dunkla fester, fast i loja tankar om framtiden och i rasande känslor om vad livet här och nu bör innefatta.

De är 20 år och fast i den fiktiva förorten Aspy. 20-årsåldern som så ofta missförstås och missas. Tonårstiden ses oftare som den mest giftiga och stormiga, fast perioden efter ofta är så mycket krångligare och mycket snårigare. Då, när man förväntas vara vuxen, men egentligen fortfarande bara är i sitt blivande.

Mitt i tristessen möter de Mimmi. Suddiga, dunkla Mimmi som är mästare på att flytta gränser. Ett liv i frihet (eller om friheten bara är inbillad) som pockar och lockar. Man får göra som man vill. Ruset, och ett snack om ett nästan oskyldigt chattande med mannen som kallas K. Och snart talar de om det nästan oskyldiga webcammandet med mannen som kallas K. Och snart så är det nästan helt oskyldigt att faktiskt träffa honom. Gränser som hela tiden flyttas. Man får göra som man vill när man befinner sig i gränslandet.

I gränslandet där man vägrar jobba, och vägrar ställa upp på en massa krav, vägrar vara duktig, finns möjligheten till gränslösheten. Lollo och Lidjia prövar, tänjer, hur långt kan man gå för att visa att man inte är med på deras regler? Bryter man sig loss, eller fastnar man bara i något annat, nya regler som fortfarande är bestämda av någon annan?

Någon sa någon gång att det vi inte kan tala om, där måste vi tiga. Jag har liknande känslor kring det vi inte skriver om, därför är detta en viktig roman. En roman om att vara tjej och vara fången fri. Om att försöka göra något, vad som helst, som inte känns som att vara andra till lags. Om att försöka bli något icke förutbestämt. Och om vad det kan innebära att vara ung.

Marisha Pessl sa någon gång angående sin debutroman ”Fördjupade studier i Katastroffysik” att hon skrivit den bok hon själv hade velat läsa i den åldern. Jag vet inte hur jag hade tagit Lollo och hennes mörker när jag var 20. Kanske hade jag inte begripit något alls men ändå fångats av historien och karaktärerna. Nu när jag är på den säkra sidan av tjugoåren (26) läser jag den rätt igenom på en dag och lägger ihop den, mörk i sinnet och tänker: ja, det är synd om människan, men allra mest synd om den unga människan.

Språket är förrädiskt lätt att ta sig igenom, vilket är bra, en sådan här historia kan inte berättas med ett tillknycklat och snårigt språk om man vill att läsaren ska ta sig helskinnad ut på andra sidan. Och det ger plats för berättelsen, men framför allt ger det tillit.

Romanen är skriven i jagform, och jag lyssnar till rösten av Lollo och tror på henne (även när hon säger att man kanske inte helt kan tro på henne, att hon själv faktiskt inte vet eller minns eller faktiskt ens vet om hon talar sanning). Det är rått, och det känns äkta, och det känns in på bara skinnet, och lämnar en omtumlad och arg. Arg på det sätt som skapar ifrågasättande, och de allra viktigaste av tankar.

”Vi är inte som andra tjejer” är Lollo och Lidjias mantra. Något som ibland klingar sant, och ibland falskt. För hur är egentligen andra tjejer, och hur är man egentligen själv, och hur hade man kunnat vara om det inte vore för alla dessa regler man måste följa och dessa gränser man känner sig fången av?

Mer läsning

Annons