Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Blåögd grönavågare att ta på allvar

/
  • David Jonstad skriver underhållande om det fria livet på landet.

Är tillväxtkritikerna bara ett gäng dysterkvistar som förutspår vår högteknologiska civilisations undergång? Ska man fnissa eller bli rädd? Vår recensent läser David Jonstads berättelse om hur han blev en modern självförsörjande bonde.

Annons

Den fria bonden är en ständigt återkommande figur i den svenska litteraturen. Under perioder rentav dess huvudperson.

1811 skrev Erik Geijer om en medeltida odalbonde som var ”sin egen man på egen jord”. Där beskrevs bonden som en människa befriad från självhävdelsebehov på grund av att han sörjde för sig själv. 1889 skrev August Strindberg ”Bland franska bönder”, en hyllning till syndikalistiska bondekooperativ i Normandie och Bretagne. Där lyfte Strindberg fram den jämlikhet som rådde mellan människor som jobbade med jorden.

Det mest kända exemplet på den fria bonden i svensk litteratur finns dock i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Karl-Oskar, den småländska bonde som var beredd att emigrera för att få råda över sig själv.

En person som har ”emigrerat” och blivit fri bonde i modern tid är journalisten David Jonstad. I sin nyutkomna bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga” beskriver han sin färd från en bostadsrätt i Stockholm till en gård uppe i Dalarna. Och även om Jonstad reser av andra skäl än Karl-Oskar så är målet med resan detsamma: att bli sin egen, på egen jord. ”Jordad” är en personlig skildring av att bli självförsörjande.

Jonstad tillhör det som brukar kallas den tillväxtkritiska rörelsen. Lite förenklat skulle man kunna säga att det är ett gäng dysterkvistar som förutspår att vår högteknologiska civilisation kommer gå under.

I sin förra bok ”Kollaps” skrev Jonstad om hur han efter att ha rest runt i världen som reporter insåg att den härva av kriser – klimatkris, oljekris, finanskris – är mer än vad vi klarar av. Kollapsen är ett faktum – men den behöver inte nödvändigtvis bli en katastrof. I ”Jordad” utvecklar han sin tankegång: förebilden är det bysantinska rikets kontrollerade förenkling av samhället i samband med romarrikets kollaps på 400-talet. Där minskade städerna i storlek, marknadsekonomin fick maka på sig för byteshandel, den stora professionella armen ersattes av bondemiliser etc. I bästa fall en nation av fria bönder alltså.

Utifrån detta skriver Jonstad om vad som behövs för att bli självförsörjande. Utifrån noggranna studier av ”förenklade” samhällen ger han råd om allt från potatisodling till trädgårdsskötsel.

Flera gånger poängterar Jonstad att en välskött nordisk trädgård ger betydligt mer än vad många tror. Dessa avsnitt varvas med delar om medeltida bondeuppror och samtida klimatpolitik. På så sätt är ”Jordad” en märklig blandning av teori och praktik; en revolutionär bondepraktika eller en odalbondens lilla röda.

Det är emellanåt lockande att fnissa åt Jonstad-typen. Avfärda honom som en modern grönavågare eller flummig hippie. Men jag väljer att ta hans bok på allvar – den synliggör vilka grundläggande behov vi har.

Det jag däremot har svårt för är hans örnblick på samtida politiska problem. Som när han skriver om Stockholms trafikproblem. Jonstad anser nämligen varken att vi bör dra ringleder eller bygga ut kollektivtrafiken. Istället, skriver han, borde vi ”ifrågasätta varför så många måste transportera sig så långt varje dag”. Det är ett påstående som ger en fadd smak i munnen. Det bor över två miljoner i Stockholmsområdet och de flesta måste åka långa sträckor dagligen. Menar Jonstad att vi ska strunta i deras problem och ägna oss åt en von oben-aktig systemkritik istället? Eller tycker han att alla ska emigrera och bli bönder som han?

På det stora hela är ”Jordad” en underhållande bok om det fria livet på gården. Men ibland misslyckas den med att hålla fötterna i myllan och far iväg upp i det blå.

Mer läsning

Annons