Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Dagisåren som gick

/
  • Måns Wadensjö har tidigare kommit ut med romanen

Måns Wadensjö har skrivit en detaljrik roman om att växa upp i en mellanstor svensk kommun under 1990-talet. Igenkänningsfaktorn är hög, konstaterar vår recensent Magdalena Rozenberg.

Annons

Gränsen mellan ett barns värld och vuxenvärlden kan tidvis vara milslång. Både de fysiska gränserna; som skolgårdens slut eller ett rum i hemmet där enbart de vuxna får vistas i, faktiska gränser barnet inte kan eller får passera ut till den vuxnes verklighet.

Men framförallt är det kanske gränser mellan perspektiv och fantasi vilka skiljer sig åt. I Måns Wadensjös "Människor i Solna" är det just dessa gränser, vinklar och broar mellan perspektiv i vardagen människor emellan och i synnerhet vuxen-barn relationen som ställs i centrum.

Jag kommer att tänka på när jag läste till mitt körkort, hur jag då särskilt uppmärksammade det parti i teoriboken där det hävdades att barn upp till 12 år är en trafikfara. Inte för att de är mindre än vuxna och på grund av det inte syns i trafiken, utan för att det är ungefär så länge som barn pågående kan ha svårt att skilja på verklighet och fantasi. Ett barn kan vara så inne i en lek, fantasi, leva i sin egen värld, att barnet inte uppmärksammar eller kan bedöma vad som sker utanför denna. Det är denna sida av barnets värld som Wadensjö tar utgångspunkt i.

Att skriva en roman ämnad för vuxna ur primärt ett barns perspektiv – det är ingen enkel uppgift som Wadensjö har tagit på sig. I "Människor i Solna" får vi möta världen genom jag-berättaren Måns ögon.

Det är 90-tal då vi får följa med Måns genom dagis- och lågstadieåren, när nya vänskaper stiftas och sedan löses upp, första skoldagen, första besöket på Solna köpcenter, första flytten till en ny lägenhet och den stora händelsen när familjen köper sin första dator. Under rasterna i skolan när Måns och hans vänner för en tyst kamp mot de vuxna och kommunfullmäktige, eftersom att de är övertygade om att de vuxna gör detsamma mot dem.

Wadensjö lyckas med att få fram att det är med två olika ögon som Måns och de vuxna ser på livet med. I en passage när en i elev i Måns klass skrivit att noshörningar är rosa och blå, förklarar fröken Åsa den precisa skillnaden; ”Om ni vill att jag ska förstå att ni vet vad det är ni säger, då måste ni ju beskriva världen som den är.”

Med en detaljrikedom över minsta lilla pinne som plockas på skolgården, vad fröken uppmärksammar i klassrummet, hur leken på rasten fortskrider, blir den naivitet vilken enbart kan blomma ut hos ett barn explicit. Skammen hos Måns när han gjort någonting dumt gör att han förvränger historien i sitt huvud till oigenkännlig. Men även den spänningen vilken världen upplevs i. Måns totala förundran över att det rum i lägenheten vilket han byggt upp en hel förtrollning kring kunde stå olåst, hur kan det mest mystiska han kan tänka sig inte ens vara låst?

Igenkänningsfaktorn är hög, dock blir det tidvis allt för sentimentalt. Jag är själv uppvuxen under 90-talet i Lund, och kan relatera till många tillfällen och händelser som Måns upplever i Solna. Detaljerna från barndomen väcker minnen till liv, men stundtals blir läsningen ändå lite som när man bläddrar igenom en gammal skolkatalog, återupptäcker minnen, skrattar till lite och tänker tillbaka, men sen är det faktiskt inte mer med det. Det blir därför svårt att hålla uppe ett intresse för Måns genom alla 470 sidor.

Måns uppväxtberättelse varvas dock med en rad andra berättelser i vilka vi får en millisekunds inblick i en Solnabors liv. Synvinklarna är både många och skiftande i berättelserna, alla har de gemensamt att de skildrar olika aspekter, tankar och drömmar, upplevda av människor i Solna.

Wadensjö försöker med reportageartiga metoder skildra en övergripande stämning, ton vilken ska representera synen och betydelsen av Solna. Ett spindelnät vilket slutligen ska spinna så många trådar att dessa bildar en karta, eller inre bild över Solna.

Med många röster, kommer även många upplevelser, åsikter och teman. Wadensjö gör anspråk på både teman som kulturkrockar, grannbråk, misshandel och de lokala schackspelarnas tankar. Med små korta avsnitt blir flera av berättelserna som mini-noveller i sig.

Var för sig är dessa dock för många och för spretiga för att upplevelsen verkligen ska fulländas. Starkast blir istället dessa sidoberättelser när dem följs upp efter och av varandra. Eller när Måns berättelse och de övriga Solnabornas möts och vävs samman på listiga vis. Då känns Wadensjö både trygg och spännande i sitt språkliga arrangemang.

"Människor i Solna" är ett väl genomtänkt anspråk på att skildra det allra mest vardagliga, hur livet förflyter i en mellanstor kommun i Sverige under 90-talet och det görs med stundvis stor finess och eftertänksamhet. Wadensjö visar på vikten av att uppmärksamma det triviala och låter oss förföras av ett barns naivitet.

Mer läsning

Annons