Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: Den filosofiska Fjärilsmannen från Gävle

/
  • Bobo Olsson och Peter Edvinsson gjorde fjärilsboken om och med

Annons

En aspfjäril slår sig ner vid en picknickfilt i Gävletrakten 1959 och sen är det kört. Elvaåriga Clas Källanders fjärilsintresse accelererar. I dag kallas han Fjärilsmannen.

Det kommer till och med en bok som porträtterar honom, ”Fjärilsmannen”. Därför att han betraktas som så udda. Därför att han under hela sitt liv ägnat hela sin fritid åt fjärilar.

Jag tänker att det förstås finns ganska många män som haft dille på att katalogisera smått och gott i skog och mark. Säger bara Linné och hans lärjungar genom tiderna.

Egentligen, är inte det mest förunderliga denna dubbelhet – i kärleken till naturen och manin i att sedan sortera den? Fjärilssamlaren eller fågelskådaren eller botanisten idkar extremt mycket friluftsliv, för att sedan sitta instängd över ett skrivbord.

Det är antagligen inte frågan om vilket nörderi som helst. Jag är till exempel inte alls säkert på att Clas Källander hade börjat samla frimärken även om ett tre shilling banco hade landat på picknickfilten.

Min egen fjärilskunskap begränsar sig till citronfjärilar (väldigt gula). Men i somras satt en aspfjäril på sommarstugebron. Jag vet att det var en aspfjäril för jag var tvungen att kolla upp den. Den såg ju så sällsynt ut. Det är den också, fast inte lika sällsynt som 1959, i ett numera varmare svenskt klimat.

Men det var nära, det hade kunnat vara början på ett fjärilsintresse.

Lyckligtvis fortsatte jag istället att läsa böcker. Nu läser jag boken om Clas Källander, Gävlepojken som officiellt blev Fjärilsmannen. Det gjordes en radiodokumentär om honom 2008; den hette också ”Fjärilsmannen”.

Bobo Olsson, fotograf, och Peter Edvinsson, skribent, hörde radioprogrammet, blev nyfikna och tog kontakt. De möter inte en insnöad samlare utan en frisinnad entusiast som fortfarande ser ut som en långhårig hippie. Han gör sina utflykter i en Chevabuss utrustad med skumgummimadrass och solcellsdrivet kylskåp för att svalka fjärilsfångsten och en flaska champagne.

Till yrket är Clas Källander medicinsk forskare som fortsatt jobba även efter 65. Men fjärilsexpeditionerna har pågått kontinuerligt. Jag spar nog åtta timmar per dag på att inte ha tv eller vara med på Facebook, säger han.

”Man samlar egentligen inte på fjärilar, man samlar på kunskapen om dem,”, säger han också.

I boken framkallas ljusa barndomsminnen: pojken som springer omkring med håv ute på Eskön i midsommaraftonens halvdunkel och trånar efter en dagfjärilmätare.

Olsson och Edvinsson besöker Clas Källander i hemmet som sedan 1989 är en gammal timmerkåk norr om Uppsala och följer honom under ett år. Man får bilden av en äventyrare som inte har behov av att bestiga Mount Everest:

”Det är aldrig för sent att börja titta nyfiket på naturen och lära sig nytt, man vet ju numera att det troligen nybildas hjärnceller hela livet. Vinsten med att lära sig mer om naturen är den samma som när man tittar på en bild eller en film med många pixlar, ju mer du kan om arter desto högre upplösning får din bild av världen."

Clas Källander har talat. Fjärilar som livsfilosofi är kanske inte det sämsta.

Efter att ha läst det fina reportaget/porträttet ”Fjärilsmannen” kommer jag nog att hålla utkik efter den där främmande besökaren på sommarstugebron igen.

Den som är mer intresserad av fjärilar än så har dessutom ett omfångsrikt kapitel att studera, med fotografier och artbeskrivningar.

De sistnämnda inkluderar Clas Kjellanders personliga kommentarer. Häggspinnmalen kan packa in en hel träddunge i sina sega silkestrådar. Kanske var det den som inspirerade konstnärsduon Christo och Jeanne-Claude att klä in hela byggnader i tyg, som bron Pont Neuf och riksdagshuset i Berlin, funderar den filosofiska Fjärilsmannen.

Mer läsning

Annons