Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NY BOK: En maximalt motbjudande människa

/
  • Cormac McCarthy brukar nämnas som en av de viktigaste amerikanska författarna.

"Guds barn" av Cormac McCarty har väntat obegripligt länge på att bli översatt. Författaren skriver bländande vackert – om en fullkomligt vidrig person, konstaterar Lennart Bromander.

Annons

Jag närmar mig en roman av Cormac McCarthy med samma bävan som en film av Michael Haneke. Jag vet att jag kommer att få uppleva något hemskt, något som kommer att fastna i mitt medvetande, men som jag ändå inte kan undandra mig, eftersom det har sådana enastående mänskliga och konstnärliga kvaliteter.

Romanen ”Guds barn” är inget undantag. Den gavs ut i original i USA redan 1973 och har alltså fått vänta obegripligt länge på översättning.

Titeln är som man kan ana ironisk. Lester Ballard är ett ohyggligt gudsbarn men dock en människa som vi alla. Han lever i någon gudsförgäten landsända i Tennessee som en outsider, först i ödegårdar, sedan dold i en grotta. Ballard är en mycket skicklig skytt och ibland tar han livet av någon ung flicka, bär henne med sig och idkar nekrofili med liket i sin grotta.

Uppenbarligen bygger den förfärliga historien om Lester Ballard på ett autentiskt fall, men det har ingen större betydelse, det här är inget dokumentärt reportage i romanform likt Truman Capotes "Med kallt blod". McCarthy etsar i stället med fullkomlig objektivitet in bilden av just en människa, ecce homo!

McCarthys prosa är som alltid bländande vacker utan att på minsta vis vara prålig eller ostentativ. Han bara formar meningar och lyfter fram detaljer med sådan pregnans, att texten blir självlysande. Och de lyser alltså om det mest ovärdiga föremål man kan föreställa sig utan att på minsta sätt glorifiera denne bokstavligen galne massmördare eller göra honom spännande på hollywoodskt manér.

Djupt katolska författare som Birgitta Trotzig eller Georges Bernanos brukar försöka fånga en existentiell nollpunkt genom att skildra människor, som drabbats av maximalt lidande. Cormac McCarthy går en motsatt väg och försöker hitta fram till samma nollpunkt genom att ringa in en existentiell essens hos en maximalt motbjudande människa, en som utan att känna skuld skapar lidande.

Mer läsning

Annons